Men det går heller inte att hävda att enbart mer bidrag skulle lösa problemet, vilket är en ännu vanligare reaktion på rapporten. Om bara a-kassan höjs och sjukförsäkringen åter blir gränslös kommer det åter att regna manna över de fattiga barnen, låter det som. Detta är inte heller att ta barnfattigdomen på allvar.
Barnfattigdomen finns i allt högre utsträckning i hushåll med ensamstående föräldrar. Den finns också i förorter till storstäder, där arbetslösheten är hög liksom andelen med utländsk bakgrund. Om alla dessa faktorer samverkar är sannolikheten för att barnen växer upp under mycket knappa ekonomiska omständigheter hög.
I statsbudgeten 2011 anslås 710 miljoner kronor för en ökning av bostadsbidraget till ensamstående föräldrar, med 350–600 kronor per månad. Satsningen kom till av fördelningspolitiska skäl och med Rädda Barnens rapport i hand måste man nu fråga sig om det inte går att göra mer? Reformutrymmet finns. Det finns tack vare att fler jobbar. Jobblinjen är bra som princip, men den får aldrig upphöjas till ett rättesnöre som gör att inte skevheter i systemet kan rättas till.
Om man verkligen tar barnfattigdomen på allvar måste man arbeta långsiktigt för att bryta utanförskapet och segregationen. Vägen dit går genom språkkunskaper och en bra skola, och genom tidiga insatser vid flyktingmottagande. Att få ett arbete, och kunna leva på sin lön, innebär en avgörande skillnad i livsvillkoren för den som lyckas, och därmed också för barnen. Mer bidrag till alla kan bara cementera utanförskapet.
Finanskrisen innebar ett hack i rälsen för utvecklingen i Sverige. Låt oss också hoppas att nästa rapport från Rädda Barnen visar att 2008 års siffror var ett hack i rälsen för arbetet med att utradera barnfattigdomen. Tigerekonomin Sverige har de bästa förutsättningarna för att klara uppgiften.