Publicerad: 2007-02-18 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-14 03:04
En mängd iranska intellektuella - dessvärre i exil - tar i ett upprop i New York Review of Books kraftfullt avstånd från den konferens för att förneka Förintelsen som landets president nyligen varit värd för. De påverkar inte i dag Irans politik - men de är inte heller ensamma.
När ryktena om en militär urladdning mellan USA och Iran just nu går intensivare än någonsin så beror det i grunden på en kombination av två faktorer: Irans förmodade kärnvapenambitioner och presidentens fanatism. Detta sammanfaller med en situation i USA där administrationen tycks uppfatta Iran som huvudorsaken till problemen i Irak och många fruktar att president Bush överväger en attack för att försöka "kompensera" misslyckadet där.
Iran har, i likhet med många andra länder, länge försökt nå den tekniska nivå som skulle göra det möjligt att tillverka kärnvapen. Varje sådant genombrott - senast i Indien, Pakistan och Nordkorea - underminerar icke-spridningsfördraget och ökar risken att nukleärt material sprids till helt ansvarslösa regimer eller till terroristgrupper.
Med valet av Mahmoud Ahmadinejad till president tillkom ett nytt element. Ahmadinejad hade sannolikt aldrig kunnat bli vald under normala politiska förhållanden, men besvikelsen efter den reformvänlige men maktlöse Mohammed Khatamis presidenttid ledde till ett lågt valdeltagande och i Ahmadinejad hittade de mest konservativa en kandidat som kunde mobilisera de fattigas röster mot landets nya elit.
Nu har Iran en president som av allt att döma lever i en politisk eller religiös drömvärld. Han har talat om ett gudomligt ljus som uppenbarade sig när han talde i FN och har påstått sig stå i direktkontakt med den dolde tolfte imamen som spelar en messiansk roll i den form av shiaislam som är iransk statsreligion.
När en sådan person lovar att Israel ska utplånas från kartan kan ingen utesluta att han menar att det ska ske med hjälp av iranska kärnvapen och att de palestinier som också kommer att dödas helt enkelt får finna sig i att vara martyrer för en helig sak. Och även om Ahmadinejad hejdas av andra iranska makthavare så betyder ett kärnvapenrustat Iran att maktbalansen i hela regionen förändras, med forcerade kärnvapenprogram också i Saudiarabien och Egypten som tänkbara resultat.
Men Iran har inga kärnvapen än och de flesta bedömare tycks mena att det är åtskilliga år kvar innan landet verkligen når den tekniska nivå som krävs. Å andra sidan kan det vara omöjligt för den som vill hindra Iran från att få kärnvapen att nå målet om man väntar för länge.
Detta kan tyckas tala för slutsatsen att riskerna med att låta Iran hållas är ännu större än de uppenbara riskerna med att försöka slå ut ett antal kärnanläggningar - och att den som slår till, USA eller möjligen Israel, skulle mötas av ett tyst instämmande från andra regimer i området.
Men det finns ett antal mycket tunga motargument. Ett sådant är att Irans nukleära anläggningar är många och utspridda och därtill i flera fall insprängda i bergrum. En attack av det slag som Israel genomförde mot Iraks kärnvapenprogram 1981, då reaktorn i Osirak bombades sönder, leder i så fall ingenstans. Och ett anfall av det slag som den USA-ledda koalitionen genomförde mot Saddam Hussein 2003 är uteslutet.
Iran kan av uppenbara skäl inte ockuperas - vilket innebär att regimen lär sitta kvar också efter attacken, men nu med en helt annan folklig uppslutning än tidigare. Man måste också kallt räkna med att den försöker slå tillbaka, i Irak, mot Israel, genom terrorattacker i USA eller på något annat sätt.
Ett annat motargument är Irans politiska struktur. Saddam Husseins Irak var en totalitär partidiktatur där allt som skedde var beroende av diktatorns vilja. Iran kan givetvis beskrivas som en religiös diktatur, men där finns också en form av pluralism och en komplicerad politisk struktur där ingen - och i synnerhet inte presidenten - är allsmäktig.
Det är bara iranier i exil som fritt kan säga allt de tänker och tycker om Ahmadinejads beteende.
Men det är uppenbart att mängder av iranier i Iran också har fått nog, vilket mycket tydligt visades i de val som ägde rum i höstas där nästan samtliga av presidentens allierade föll igenom. Det är också väl känt att åtskilliga mer sansade konservativa ser med stor skepsis på Ahmadinejads överspända retorik och sannolikt oroas för vilka följder denna kan få för landet. Som en iransk journalist skrev under pseudonym i onsdagens nummer av Expressen är det inte otänkbart att presidenten helt enkelt avsätts under mandatperioden.
Rätt metod att hantera det iranska kärnvapenhotet är att använda dip-lomatiska och ekonomiska påtryckningar samtidigt som omvärlden - läs USA - klargör att regimen kan ha något att vinna på att avstå från kärnvapenplanerna. Det är svårt och osäkert, men alternativet är ännu svårare och osäkrare.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör