Publicerad: 2007-02-25 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-15 08:03
Ska man tro de debattörer som nu framträder i nästan alla tidningar så är risken överhängande att radions P1 kommer att reduceras till ännu en skvalkanal. Ytlighet och lättsamt småprat förväntas ersätta det som ska vara kärnan i public service, nämligen folkbildarambitionen och strävan att ge sammanhang, fördjupning och kvalitet.
Om kritikerna får rätt låter sig ännu inte avgöras. Av allt att döma kommer ett och annat seriöst program även i fortsättningen att erbjudas också i P1 - ett exempel tycks vara det nya programmet Naturresurs, som dök upp förra söndagen.
Debatten om P1 kan dock betraktas på flera sätt. Ett är att fundera över skillnaderna mellan denna debatt och en annan som pågår samtidigt, eller rättare sagt pågått under ganska lång tid. När det handlar om P1 eller om public service i vidare mening så är, som framgår av alla debattinlägg, den "politiskt korrekta" ståndpunkten att folkbildning, sammanhang och fördjupning måste hävdas mot de kommersiella krafter som annars antas få breda ut sig ohejdat och till sist kan tränga ut det genomtänkta innehållet och det eftertänksamma tilltalet från etern.
När det handlar om den svenska skolpolitiken är däremot, som också framgår av en mängd debattinlägg, den "politiskt korrekta" ståndpunkten att strävan efter kvalitet, kunskaper och folkbildning är ett uttryck för högerpolitik, sorteringstänkande och ensidig kravmentalitet. Det framgick än en gång av den utförliga intervju med skolminister Jan Björklund som Svenska Dagbladet publicerade i tisdags. Björklund själv fick förvisso komma till tals ordentligt, men naturligtvis återgavs också någ-ra av de standardkommentarer som alltid åtföljer Björklunds uttalanden.
I intervjun lade Björklund ut texten om varför svenskämnet bör få en särställning i skolan med två separata betyg, ett i språket som sådant och ett i litteraturkunskap, och varför antalet lektioner i historia och religionskunskap bör utökas. Kommentarerna från Lars Ohly och Ibrahim Baylan var de gängse: "högerpopulism", "batongpolitik", skolan behandlas "som en kaserngård".
Vi återvänder nu för ett ögonblick till debatten om P1 och public service-företagens uppdrag. En gång hade dessa företag monopol och därmed också 100 procent av radio- och tv-publiken. Nu utsätts de för konkurrens. Ledningarna för Sveriges Radio och Sveriges Television beskylls sedan länge för att försöka vinna tillbaka de tittare de förlorat genom att själva allt mer likna de kommersiella kanalerna. Någonstans längs den vägen passeras den gräns där riktig information och kvalificerade resonemang får en så marginell roll att public service inte längre fyller sin uppgift.
De många varnande rösterna tar i stället fasta på behovet av förankring och samband. Det räcker inte att kunna söka information på internet - man måste också ha kunskaper för att kunna bedöma vad man hittar, avgöra vad som är trovärdigt och förmå ställa samman information från många olika källor. Allt detta kräver språklig förmåga, kunskaper om olika kulturyttringar och historiska sammanhang - kort sagt bildning och kunskaper, som i sin tur är förutsättningen för demokratins ideal om självständiga och kritiska medborgare. Just detta är vad public service-företagen kan bidra med, eftersom de inte behöver följa enbart den kommersiella logiken.
Hur kan ett synsätt som uppfattas som "progressivt", för att inte säga "radikalt", när det handlar om radio och tv betraktas som "reaktionärt" eller "högerpopulistiskt" när det handlar om skolan?
Björklunds argument för att stärka svenskämnet, historia och religion är nämligen till förväxling lika dem som används för att bevara kvalitetsprofilen i radions P1. Det räcker inte att kunna "zappa, surfa och messa". I vår moderna värld, säger han i SvD, behöver vi också ha "kulturella förankringar". Den tydliga tanken är att vi då får en möjlighet att orientera oss i det praktiskt taget obegränsade utbudet av information - och genomskåda sådant som är falskt, ytligt, propagandistiskt eller kommersiellt.
Är detta verkligen "högerpopulism"? Är det inte mer troligt att den elev som lärt sig det väsentliga i modern historia, fått tillräckliga inblickar i olika religioner för att kunna genomskåda fördomar och som genom litteraturen fått del av erfarenheter och tankar utanför den egna vardagen får lättare att stå emot populism och extremism av alla slag? Eller att den som har kulturella och historiska referenser att relatera flodvågen av olika budskap till också får lättare att värja sig mot det ytliga och kommersiella?
Många som normalt står till väns-ter om Björklund delar i verkligheten hans syn på folkbildning, kunskaper och sammanhang. Men deras politiska företrädare går åt andra hållet. Det vore bättre om de försökte utmana Björklund med ett eget program för bästa möjliga kunskaper åt folket.
Håkan Holmberg Politisk chefredaktör