Publicerad: 2006-09-10 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 13:03
Fem år efter attackerna den 11 september 2001 kan tre saker sägas om läget i kampen mot terrorismen. Det ena är att problemet har vuxit. Det andra är att polis och säkerhetstjänster i flera länder ändå har lyckats förhindra en rad planerade attentat.
Det tredje är att debatten om den islamistiska terrorismen alltjämt präglas av enkla schabloner. Många inlägg syftar mer till att bekräfta en politisk eller ideologisk dagordning som handlar om helt andra saker än till att försöka förstå hur problemet egentligen ser ut.
Alltjämt uttrycker sig företrädare för den amerikanska administrationen som om "terrorismen" vore ett enhetligt fenomen, där al-Qaida, Hizbollah, Hamas och andra grupper bara är olika huvuden på en och samma kropp - trots att alla auktoriteter på ämnet i
åratal visat på motsatsen. Och svensk debatt är fortfarande full av inlägg där al-Qaida dels framställs som en centralstyrd organisation med tydliga politiska mål, dels som en konsekvens av islam som sådan och dels som ett uttryck för en protest mot globalisering, fattigdom och underutveckling i tredje världen.
Men al-Qaida har ytterst lite med islams historia och traditioner att göra och islam är som alla stora religioner ett trossystem som under århundradena utvecklats åt en mängd olika håll. Den shiitiska formen av islam som är statsreligion i Iran skiljer sig på viktiga punkter från den sunnitiska formen som dominerar i de flesta andra muslimska länder. Och till detta kommer en rad andra distinktioner mellan olika riktningar och rättsskolor.
al-Qaida identifierar sig helt med sunnitraditionen eller en begränsad del av den - som man tolkar (eller vantolkar) på ett sätt som saknar allt motstycke i islams historia. Shiiter uppfattas som avfällingar som bör attackeras på samma sätt som man attackerar "judar och korsfarare", hinduer och andra "fiender till Gud". Terrorn har inget nationellt fokus och inget politiskt syfte annat än att vara en del i en evig strid där den enskilde "rättrogne" bäst kan visa sin hängivenhet genom att göra sig till martyr och samtidigt döda så många "otrogna" som möjligt.
Alla islams kulturtraditioner, all teologi och all diskussion om innebörd och tolkningar av olika trossatser och uttalanden, avvisas som hädelse. Stater, lagar, ekonomisk politik etc innebär bara att något som skapats av människans ofullkomlighet ställs mellan Gud och den enskilde. Talibanerna i Afghanistan ägnade all kraft åt att genomdriva rigorösa förbud som de trodde hade stöd i Koranen men brydde sig inte ens om att bygga upp ett finansdepartement.
Hamas och det besläktade Muslimska brödraskapet som finns i flera länder har också sin bakgrund i sunnitraditionen, men har ett nationellt fokus och ett socialt och politiskt program - mer eller mindre totalitärt - medan inget sådant kan sägas om al-Qaida. Hizbollah i Libanon påminner i dessa avseenden om Hamas, men är en shiitisk organisation i nära kontakt med Iran. Ingen shiitisk grupp har hittills engagerat sig i terrorism på global nivå på det sätt som al-Qaida gör.
Vad man än må säga om Hizbollah och Hamas så erbjuder dessa organisationer en helt annan problembild än al-Qaida. De rör sig i första hand inom ett regionalt sammanhang och har en relativt traditionell organisatorisk uppbyggnad. al-Qaidas perspektiv är däremot globalt och apokalyptiskt och al-Qaida i sig är inte ens en organisation utan ett löst nätverk, en "konsultfirma" eller ett "varumärke" som kan användas av olika fristående grupper var som helst i världen. Påfallande ofta består gruppernas
medlemmar av nyomvända och mycket unga personer utan någon egen bakgrund i islams traditioner eller i något muslimskt land.
Det handlar, skriver professor Faisal Devji i Financial Times 28/8, egentligen varken om religion eller om politisk ideologi, även om språkbruket kan vara både religiöst och ideologiskt. Snarare har vi att göra med en sorts individualiserad militant extremism där terrorn och den massmediala effekten är sitt eget ändamål och där olika personer tillfälligt sluter sig samman för ett gemensamt projekt för att sedan åter skingras och kanske ingå i nya lika tillfälliga grupper.
Den terrorism som förknippas med begreppet al-Qaida är snarare en produkt av sekularisering och nedbrytande av religiösa auktoriteter än av traditionella och slutna samhällsförhållanden och dess viktigaste rekryteringsområde förefaller vara västvärldens storstäder snarare än Mellanöstern. Traditionell krigföring och kontroll av territorier biter knappast när man står inför en motståndare som själv saknar territoriellt fokus. Och tanken att traditionella muslimska ledare skulle kunna påverka militanta extremister till det bättre är antagligen förfelad om extremismens utgångspunkt är just att man avvisar alla auktoriteter som anses stå mellan Gud och den enskilde.
Vi står inte inför något "civilisationernas krig". Vad vi behöver är kvalificerat polisarbete och färre schabloner.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör
Olivier Roy: Globalized Islam, Columbia 2005
Gilles Kepel: Kampen om Islam, Atlas 2006
Faisal Devji: Landscapes of the Jihad, Cornell 2005