Publicerad: 2011-09-01 00:00
Det var en logisk följd att Finland sedan också anslöt sig till valutaunionen EMU och införde euron 2002. Även som EMU-medlem har Finland framstått som ett riktmärke – genom ansvarsfullhet med de egna statsfinanserna och genom konstruktiva bidrag till gemensamma lösningar när finanskrisen slog klorna i Europa 2008. Det kan knappast sägas vara en slump att den viktiga posten som ekonomikommissionär gick till Finland och Olli Rehn när den nya kommissionen tillträdde 2010.
Men efter valet i våras tycks något ha hänt. Under inflytande av det populistiska Sannfinländarna har den nya regeringen på bara några månader nästan lyckats spela bort det förtroende det tagit ett och halvt decennium att vinna. Nu är plötsligt Finland sig självt nog. Separatavtalet med krisdrabbade Grekland, som krävs på extra säkerheter för den finska delen av stödpaketet, är kronan på verket för den nya ordningen.
Den oväntade lösningen från det oväntade hållet gjorde att omvärldens reaktioner dröjde. När de nu kommer är de av två slag: att detta inte kan komma på fråga (Frankrike och Tyskland) samt att då vill vi också ha garantier (Nederländerna och Österrike). Men avtalet mellan Grekland och Finland finns och EMU-länderna har nu två veckor på sig (till nästa toppmöte) för att förhandla fram en lösning.
Nationalistiska strömningar är olyckliga i sig när globala kriser bara kräver mer av globalt samarbete. Och särskilt olyckligt är det när de visar sig i avgörande lägen, när eurokrisen hotar världsekonomin.
Ingen har något att vinna på att nu sätta ytterligare press på Grekland, där försiktigt positiva signaler nu äntligen börjar märkas. Samtliga länder kommer också att drabbas om Grekland tvingas till konkurs. Det gäller finsk ekonomi, såväl som svensk. I frågor som ekonomi, miljö och kriminalitet, för att ta några exempel, måste alla stater som säger sig ta ansvar söka multilateralt samarbete. Finland bör därför genast släppa sina krav på Grekland och återgå till sin tidigare samförståndslinje.