Publicerad: 2011-11-29 00:00, senaste uppdaterad: 2011-11-30 10:11
Vilket värde ska sättas på en människas liv och hälsa? Frågan kan tyckas absurd, men inom sjukvården ställs den dagligen. Kostnaden för en medicinsk åtgärd ställs mot den hälsovinst som kan uppnås – även om svaret sällan presenteras i form av kronor och ören. Så måste det också vara.
Vårdens resurser är begränsade. Alla kan inte få hjälp med allt. Men det innebär inte att man per automatik måste acceptera de prioriteringar som görs – tvärtom. Det är viktigt att skärskåda motiven och ifrågasätta dem när det behövs.
Efter att Socialstyrelsen fått signaler från landstingen att man nått alla som är möjliga att nå överväger man att avsluta den smittspårningskampanj, som inleddes 2007 för att upptäcka dem som smittas av Hepatit C via blodtransfusion före 1992. Man räknar dock med att det fortfarande finns hundratals personer runt om i landet, som burit på viruset i decennier utan att veta om det.
Hepatit C är en smygande sjukdom. Viruset som orsakar en inflammation i levern ger oftast inte några symtom. Blir sjukdomen kronisk kan den ge upphov till livshotande följdsjukdomar som skrumplever eller levercancer. Upptäcks viruset i tid kan det dock behandlas. Medicineringen, som inte är någon garanti för tillfrisknande, är inte någon dans på rosor. Trots många biverkningar leder den dock till att många blir friska, vilket i längden är en vinst för individen såväl som för samhället.
Även om medicinen inte fungerar finns åtgärder att vidta för att minska riskerna både för att de smittade ska drabbas av komplikationer eller sprida smittan vidare till andra.
Det finns alltså många goda skäl till att hitta så många av de smittade som möjligt. Men frågan är vad det kommer att kosta. En anledning till att det dröjde ända till 2007 innan smittspårningen kom i gång var att man tidigare inte hade en särskilt effektiv behandling mot sjukdomen. Man ville därför inte oroa smittade ”i onödan”, trots att de i sin okunskap både kunde förvärra sin egen sjukdomsbild och smitta andra.
På ungefär samma sätt tycks man resonera nu. Efter en tämligen misslyckad informationskampanj om vikten för dem som befinner sig i riskzonen att testa sig, verkar många landsting vilja kasta in handduken i stället för att fråga sig är hur man kan nå ut till fler. En del tänkbara åtgärder, som genomgång av journaler eller allmänna tester är onekligen dyra. Men det finns andra metoder. I Västra Götaland har exempelvis flera medier uppmärksammat behovet för dem i riskzonen att testa sig. Det har gett resultat.