Publicerad: 2011-09-15 09:00, senaste uppdaterad: 2011-09-15 11:09
Bra lärare är grundförutsättningen för goda skolresultat. Det är alla inblandade parter rörande överens om i teorin. ?Lärarnas pedagogiska skicklighet och deras återkoppling till eleverna är centralt för elevernas skolresultat? konstaterade exempelvis Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) nyligen i samband med presentationen av en omfattande internationell forskningsöversikt. Men när de kommunala budgetarna ska sys ihop i praktiken är det sällan lärares löner eller kompetensutveckling som prioriteras.
Det finns undantag. Den borgerliga majoriteten i Uppsala har återinfört lektorstjänsterna. Men lyckade satsningar som denna är alltför sällsynta.
För duktiga och ambitiösa lärare har det i princip endast funnits ett sätt att göra karriär inom skolans värld ? att bli rektor. De har alltså slutat undervisa och börjat ägna dagarna åt administration. Men nu kan dessa pedagoger i stället välja att fortsätta att undervisa. Regeringen gör äntligen en permanent satsning på en ?karriärutvecklingsreform med utvecklingssteg för yrkesskickliga lärare inom grund- och gymnasieskolan?.
Vad reformen kommer att innehålla i detalj är i stort sett oklart. Regeringen ska tillsätta en utredning, som får i uppdrag att ?titta närmare på hur utvecklingsstegen kan utformas?. Lika oklart är om de lärare som hamnar längre upp på karriärstegen kommer att få högre lön. Det är upp till arbetsmarknadens parter att besluta om. Men då kommunernas eventuella kostnadsökningar för reformen ska bekostas av staten, är det inte uteslutet att lönerna höjs.
Reformen hälsades under gårdagen med glädje, både av lärarfacken och SKL. Den är också ett stort och behövligt steg framåt för lärarkåren som sådan.
Men reformen visar också än en gång på det inbyggda dilemmat som finns i dagens skolpolitik. Även om man på regeringsnivå ser stora strukturproblem med dagens skola är de inte alltid lätta att åtgärda.
Skolan är en kommunal angelägenhet. Staten kan visserligen besluta om åtgärder och finansiera de ökade kostnaderna som besluten innebär. Men för varje statligt beslut urholkas det kommunala självbestämmandet. Steg för steg blir det allt mer otydligt vem det är som har huvudmannaskapet för skolan. Innan denna utveckling gått för långt bör regeringen agera. Skolan behöver ett enat huvudmannaskap. Det kan endast genomföras genom ett återförstatligande.
Av: Emma Wange Ledarskribent