Publicerad: 2006-06-04 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 10:03
Niall Ferguson är en av Storbritanniens mest uppmärksammade yngre historiker. I hans produktion ingår bl a
Empire där det brittiska imperiets historia med ett stänk av nostalgi skildrades för vår tids läsare. När samme Niall Ferguson nyligen "kom ut" som anhängare av självständighet för Skottland väckte det följaktligen visst uppseende.
Fergusons argument var att Skottland skulle utvecklas bättre som en liten självständig ekonomi präglad av största tänkbara frihet för marknadskrafterna. Kan Estland så kan vi, var kontentan av resonemanget.
Men mottagandet i Skottland var inte översvallande. Kolumnisten Tim Luckhurst i Scottish Daily Mail påpekade spydigt att de politiska krafter som verkligen vill ha självständighet har ideal som är raka motsatsen till dem som Ferguson omfattar. Det skotska nationalistpartiet, som har ett antal platser i det återupprättade skotska parlamentet, är protektionistiskt och fientligt inställt till marknadsekonomin. Så länge Skottlands politik ser ut som den gör så skulle självständighet inte leda till den dynamiska utveckling som Niall Ferguson önskar sig utan snarare till motsatsen, skrev Luckhurst den 29 maj.
Nationellt oberoende kan i många fall vara en nödvändig förutsättning för att demokrati och andra viktiga värden ska kunna förverkligas. Så var det i de tidigare kolonierna och så var det i det baltiska staterna som under nästan 50 år ockuperades av en totalitär supermakt. De baltiska folkfronterna stod för en "öppen nationalism" med demokrati, frihandel och integration i de europeiska strukturerna som självklara inslag. Mot detta stod en sovjetisk "imperienationalism" präglad av enpartistyre, plan-ekonomi och rädsla för omvärlden.
Om nationalism är bra eller dåligt beror helt på sammanhanget. Den skotska nationalkänslan är stark och levande drygt 400 år efter det att kungen av Skottland ärvde också den engelska kronan, men det skotska nationalistpartiet lockar bara en minoritet av väljarna. Förklaringen är förstås att Storbritannien är en demokrati och att ingen på allvar kan påstå att skottar och walesare verkligen förtrycks av engelsmännen.
Upplysningen att någon står för politisk nationalism kan därför vara nära nog innehållslös, så länge som ingen ytterligare precisering sker. Tycker vederbörande som Niall Ferguson eller som det skotska nationalistpartiet? Är det fråga om nationella strävanden som syftar till att skapa demokrati och individuell frihet? Handlar det om en imperialistisk ideologi som vill förhindra just en sådan utveckling bland underkuvade folk? Eller har vi att göra med en nationalism som kräver etnisk enhetlighet inom varje stat och som betraktar enskilda människor som underordnade det "nationella" kollektivet?
Rörelser av det senare slaget finns i åtskilliga länder. Men som sammanhängande tankesystem leder den etniska nationalismen förr eller senare till grova kränkningar av människors rättigheter och kanske till blodiga katastrofer.
Den klassiska etnonationalistiska retoriken utgick från att det man kallade "nationen" var en naturlig gemenskap - till skillnad från gemenskaper som kan bygga på t ex politisk eller ekonomisk samhörighet. Inom nationen hade man ett gemensamt språk, en gemensam religion, en gemensam historia och en gemensam bakgrund. I verkligheten skulle en rad av Europas nuvarande nationalstater bli omöjliga om man tog en sådan definition på allvar. Italiens alla delar
hade helt olika historia fram till enandet på 1800-talet. I Schweiz talas fyra språk. Få länder har varit enhetliga i religiöst avseende. Befolkningsgrupper har blandats i alla tider.
För att undvika att hamna i "blods-romantik" eller rasmystik talar nationalister av detta slag numera hellre om "kulturer". "Kulturkrockar" ska undvikas, människor mår inte bra av att påverkas av inflytanden utifrån. I stället för att påstå att vissa kulturer är mer värda än andra säger man diplomatiskt att alla har sina fördelar - men att de absolut inte får blandas. Den som har lust kan ju fundera över hur mycket av det som i dag kallas för svenskt som hade existerat i vårt land utan kulturella inflytanden utifrån.
Nationalkänsla är både naturligt och respektabelt. Men den som på allvar försöker tillämpa en etnisk eller kulturell nationalism kan inte heja på Sverige i fotbolls-VM eller sjunga med i Idas sommarvisa vid skolavslutningen. Musiken är ju skriven av Georg Riedel, en jude från det gamla Tjeckoslovakien.
Den som vill att Sverige ska bryta med EU eller att Skottland ska bryta med England behöver inte drivas av unkna etniska motiv. Men resultatet skulle i båda fallen med all säkerhet bli ett mer inåtvänt och stagnerande samhälle. Att hålla på Sverige är också att hålla på internationalismen.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör