En flygförbudszon, det mest realistiska sättet att ingripa, kan ta hundratals plan i anspråk. Det ställer höga krav på baser, logistik och andra förberedelser. Hittills har dock inte en enda amerikansk hangarfartygsgrupp sänts till Medelhavet, och utan amerikansk medverkan vore en intervention svår att tänka sig. Det är tveksamt om EU ensamt har tillräcklig kapacitet och organisation.
I ett uttalande 10 mars förklarade Nato att man börjat förstärka sina resurser i Medelhavet, men också att en insats bara kan ske om det finns ett ”bevisat behov, ett klart rättsligt mandat och solitt stöd från regionen”.
Vad gäller det regionala stödet har Arabförbundet uttalat sig till stöd för en flygförbudszon, men Afrikanska unionen motsätter sig ”varje utländsk militärintervention oavsett dess form”. Det arabiska stödet kan dessutom snabbt förloras när det klarnar att en flygförbudszon förutsätter en bombningskampanj för att förlama Libyens flygförsvar.
Det rättsliga mandatet tycks ouppnåeligt. Ryssland och Kina har markerat mot en ingripanderesolution i Säkerhetsrådet, och i takt med att Gaddafis ställning stärks minskar chansen att någon av dessa två vetomakter ska vilja byta häst mitt i loppet.
Det ”bevisade behovet”, slutligen — ja, det är en tolkningsfråga. I Libyen pågår ett blodigt inbördeskrig, med allvarliga övergrepp, men inga uppgifter har hittills hörts om storskaligt mördande av det slag som normalt skulle kunna kräva en utländsk blixtintervention. Samtidigt skiftar läget oberäkneligt, och Gaddafiregimens historia ger skäl för oro. Om militären fortsätter att tränga in i östern, och når Benghazi och al-Beida, finns en verklig risk för massakrer.
Vi måste ha klart för oss att det bara finns dåliga alternativ. En intervention mot Gaddafi vore mycket riskabel och kostsam, och det är dessutom inte säkert att den skulle uppnå mer än att låsa Libyen i inbördeskrig. Även om en flygförbudszon kan sakta ner Gaddafis framryckning, kan den knappast fälla honom eller avsluta kriget, och risken för att den blir ett steg mot vidare eskalering är alltså stor. Att avstå från att ingripa är emellertid också det ett aktivt beslut, förknippat med stora faror — för vad som än sker går det inte att spola tillbaka situationen till början av februari.
Det enda som kan sägas med säkerhet är att EU:s medlemsstater omedelbart bör förbereda ett militärt ingripande, för att öka våra möjligheter att reagera flexibelt på utvecklingen. Även Sverige bör stödja en sådan förberedande insats.
En sådan offentlig mobilisering och kapacitetshöjning fungerar som politisk signal till både rebeller och regim, vilket kan vara viktigt i dagens instabila läge. Och den ger oss, åtminstone, fler usla alternativ att välja på under de veckor som kommer.