Publicerad: 2011-06-14 00:00
Kampen för rösträtt leddes av Karl Staaff, statsminister två gånger och ledare för det liberala partiet som då var riksdagens största. Det avgörande beslutet togs under koalitionsregeringen mellan socialdemokrater och liberaler 1917-20, under Staaffs efterträdare som liberal partiledare, Nils Edén.
Ägarna till Stora Sovjetencyklopedin uppmanades en gång att ersätta en artikel om Stalins kumpan Berija med en artikel om Berings hav. På samma sätt bör tydligen alla som läst Tage Erlanders memoarer eller välkända historiska översiktsverk sudda ut allt som skrivits om Staaff och Edén, rösträttsrörelsen och borggårdskuppen mot den liberala regeringen 1914. Bara socialdemokrater får vara kvar. Det är den ena förfalskningen, anpassad efter en socialistisk skenbild av Sveriges historia som av och till prånglats ut sedan tidigt 70-tal.
Den ena osanningen tvingar fram nästa. När liberalerna suddas ut och därmed Edéns krav 1917 att kungen skulle acceptera parlamentarismen och avstå från hemliga rådgivare från högern, blir det nödvändigt att antyda att Gustav V i verkligheten var anhängare av allmän rösträtt. Men därmed blir också socialdemokraternas roll obegriplig. Självmotsägelserna radas på varandra.
Om avsikten kan dock inget tvivel råda. I ett avsnitt räknas Sveriges statsministrar under 1900-talet upp – till och med opolitiska tjänstemän som upprätthållit ämbetet i väntan på nyval – utom just Karl Staaff och Nils Edén. De liberala ledarna är som Lord Voldemort i böckerna om Harry Potter – de får under inga omständigheter nämnas vid namn. Vid ett annat tillfälle nämns dock Staaff indirekt, utan förnamn, som en statist som avgår när den rättrådige kungen griper in – det är alltså borggårdskuppen 1914 som ”skildras”.
I SVT:s sändningstillstånd förutsätts faktakontroll och folkbildningsambitioner. Vem har bestämt att det inte gäller för program om svensk historia?