Publicerad: 2006-06-11 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-12 22:04
Fakultetsanslagen bör höjas. Budskapet har upprepats otaliga gånger av Uppsala universitets avgående rektor Bo Sundqvist. Det har sin giltighet också efter de utfästelser som utbildningsminister Leif Pagrotsky gjorde vid årets doktorspromotion.
Bo Sundqvists sista promotionstal kunde läsas på UNT:s debattsida dagen efter promotionen (lördag den 3 juni). Talet var som sig bör starkt i sak och måttfullt i stilen. Det övergripande temat var Uppsala universitets möjligheter att behålla och
utveckla sin roll som ett fullständigt och internationellt ledande forskningsuniversitet. Och den stora fråga som ställdes var om svenska politiker, som ofta styrs av regionala agendor, förmår fatta de strategiskt viktiga forskningspolitiska besluten.
Ibland talar man om en internationell superliga av universitet. De har bl a det gemensamt att de betraktar hela världen som sitt arbetsfält och att de är just kompletta forskningsuniversitet. Går man efter kriterier som t ex hur ofta forskare från olika universitet publiceras i vetenskapliga sammanhang så finns det ungefär 200 sådana universitet i världen. Ett av dem är Uppsala universitet.
För två år sedan utgav Studieförbundet Näringsliv och samhälle skriften Kreativitetens geografi. Gunnar Törnqvist, professor emeritus i ekonomisk geografi i Lund, presenterade bl a en mätning från Jiatong University Institute of Higher Education i Shanghai av världens hundra mest framgångsrika universitet. Urvalskriterierna täckte in antal nobelpristagare, antal citerade forskare, antal publicerade och citerade artiklar och antal fakultetsmedlemmar.
Listans övre del dominerades - föga överraskande - av ett antal amerikanska, brittiska, tyska och japanska universitet - med Karolinska institutet på en hedrande plats 39. Uppsala universitet låg på plats 59 och Lunds universitet på plats 93.
Inga andra svenska universitet kvalificerade sig bland de hundra bästa - men ett riktigare sätt att se på saken är nog att säga att det är en ovärderlig tillgång för Sverige som nation att ha tre lärosäten med på en lista över de hundra bästa i världen. Det är också klokt att reflektera över det faktum att det institut som mätt prestationerna ligger i Shanghai - för trettio år sedan hade knappast något universitet i Kina intresserat sig för saken. I den värld där bl a de svenska universiteten nu ska hävda sig finns nya aktörer med stor utvecklingskraft.
Man talar ju numera om tre huvuduppgifter för universiteten - forskning, undervisning och en tredje uppgift som handlar om att allmänheten ska kunna tillgodogöra sig forskningens resultat. Men de två senare uppgifterna har, som Bo Sund-qvist underströk, sin nödvändiga utgångspunkt i forskningen. Därför måste ett universitet som vill hålla högsta internationella klass utgå från forskningens behov.
Men många trender tycks i dag peka i motsatt riktning. Li Bennich-Björkman, docent i statsvetenskap och tillika kolumnist på UNT:s ledarsida, har i en rapport för Högskoleverket pekat på två revolutioner vid de svenska universiteten. Den ena handlar om att forskningsfinansieringen förändras radikalt med konsekvensen att det blivit allt svårare att få anslag för projekt som tar längre tid än några få år. Den andra handlar om att universitetens utbildningsuppgift börjat betonas på forskningens bekostnad, med resultatet att myndigheter och stiftelser utanför universiteten får en allt större roll. Sammantaget försämras möjligheterna till långsiktighet och koncentration och i förlängningen också för vetenskapliga genombrott. Ett tänkvärt tecken på den mentalitetsförskjutning som tycks ske är att många studenter i dag talar om universitetet som "skolan" - som om den forskning som ger universiteten deras särprägel inte fanns.
Vill statsmakterna i Sverige ha starka och självständiga forskningsmiljöer? Låt oss anta att de vill det - men politikerna utsätts också för hårt tryck i helt andra riktningar. Jag minns från min tid i riksdagen hur egendomligt många kolleger, oavsett parti, tyckte det var att ifrågasätta tanken att varje län borde ha minst en högskola (eller universitet) och hur låg förståelsen var för tanken att kvalitet krävde en viss koncentration av resurser - en "kritisk massa". Men i dag ser vi, som Bo Sundqvist också påpekade i sitt promotionstal, sammanslagningar och koncentration av resurserna i flera länder för att öka sannolikheten att man får ett eller ett par universitet i världsklass.
Om man inser att också undervisningen måste hålla högsta tänkbara klass så finns ingen motsättning mellan utbildningsmålet och forskningsmålet. Mer och bättre forskning ger rimligtvis också positiva effekter för undervisningen. Därför är det så viktigt att basresurserna för forskning ökas kraftigt.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör