Publicerad: 2006-10-15 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 14:03
Den kris som uppstått efter Nordkoreas kärnvapenprov engagerar nu intensivt regeringarna i Kina, Sydkorea, Ryssland, Japan och USA. Man kan utgå från att krisens fortsatta utveckling följs med lika intensiv uppmärksamhet i Iran.
Det är naturligtvis tänkbart att Nordkoreas kärnvapen så småningom visar sig vara en bluff, alternativt att provet inte utföll som planerat. Men i detta sammanhang spelar det ingen roll. Det viktiga är hur omvärlden reagerar på landets anspråk att nu vara en kärnvapenmakt.
Sedan 1968 har ett system av internationella fördrag och avtal begränsat antalet kärnvapenmakter. De erkända kärnvapenmakterna USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike har förbundit sig att inte
sprida kärnvapenteknologi till fler och de länder som i likhet med dessa fem har undertecknat ickespridningsfördraget har förbundit sig att inte heller skaffa kärnvapen på egen hand. Israel anses allmänt ha haft kärnvapen under en trettioårsperiod, men har inte undertecknat ickespridningsfördraget. Indien och Pakistan har de senaste åren skaffat sig kärnvapen, men inte heller dessa länder har undertecknat fördraget.
Till undertecknarna hörde tidigare Nordkorea som 2003 sade upp fördraget. Till undertecknarna hör också Iran som alltjämt vidhåller att man inte har för avsikt att skaffa kärnvapen utan endast vill utveckla kärnkraft för civila ändamål. Men samtidigt har Iran kört ut inspektörerna från det Internationella atomenergiorganet, IAEA, och vägrat stoppa den anrikning av uran som i förlängningen också möjliggör kärnvapenproduktion. Alla försök hittills att finna en diplomatisk lösning har avvisats av regimen.
Ett uppenbart mål för ledarna i Pyongyang är att pressa fram så mycket bistånd utifrån att regimen inte kollapsar - befolkningen lever på svältgränsen och ledarnas oro för sin egen position och säkerhet måste vara stor. Kärnvapenprogrammet är den utpressningsmöjlighet man har gentemot omvärlden.
Men samtidigt ser man antagligen kärnvapnen som en sorts försäkring mot en militär intervention. När president Bush talade om Iran, Irak och Nordkorea som "ondskans axelmakter" klumpade han ihop länder vilkas regimer inte hade något med varandra att göra. Men Saddam Hussein, som inte hade kärnvapen, har störtats.
Nordkoreas kärnvapen är dock inte i första hand ett hot mot USA utan mot länder i närområdet som Japan, Sydkorea och Taiwan. Skulle dessa länder eller något av dem känna sig tvunget att också skaffa sig kärnvapen för att balansera ett hot från Nordkorea så kommer hela den strategiska situationen i Östasien att förändras.
Väl så påtaglig är risken för kapprustning med kärnvapen i Mellanöstern. Både Iran och Libyen har tidigare gjort affärer i kärnteknologi med Nordkorea och ledarna i Pyongyang lär inte tveka inför uppgörelser med nya kunder, stater likaväl som terroristgrupper.
Libyen har numera övergett de kärnvapenplaner som man av allt att döma tidigare hade, men i stället tycks både Egypten och Turkiet anse sig tvungna att hålla alla dörrar öppna för att kunna balansera Iran och dess ambitioner att vara regionens ledande makt. Kretsen kan mycket väl utvidgas med Saudiarabien.
President Kennedy varnade 1963 för en värld med femton, tjugo eller tjugofem kärnvapenmakter. Hans efterträdare Lyndon Johnson svarade på de kinesiska provsprängningarna 1964 med att i tydliga ordalag bekräfta det amerikanska skyddet för Kinas grannländer i Asien, både vad gäller konventionella stridskrafter och kärnvapen. Därmed uteblev den kapprustning i Östasien som många då fruktade och vägen öppnades för icke-spridningsavtalet. Senare har Sydafrika gett upp sitt kärnvapenprogram och Ukraina avstått från de kärnvapen man övertog vid Sovjetunionens upplösning.
Nu har världen i praktiken godtagit både Indien och Pakistan som nya kärnvapenmakter. Men Nordkorea är ett större hot mot säkerheten än båda dessa länder, om inte annat så genom att regimen tycks vara beredd att sälja teknik och kunskap till vem
som helst. En nyckelroll spelas av Kina som sannolikt skulle kunna dra undan mattan för regimen i Pyongyang bara genom att öppna gränserna. Men Kina tvekar sannolikt inför en handlingsplan som i förlängningen öppnar för en koreansk återförening - även om
de ekonomiska kontakterna med Sydkorea blivit allt intensivare. Om Kina agerar så kommer det att ske diskret och i syfte att undvika en total kollaps i Nordkorea.
USA:s möjligheter att göra något åt Nordkorea, utöver ett militärt angrepp, är begränsade. Däremot är det i första hand USA som har makten att avgöra om ickespridningsfördraget överlever eller ej. Det betyder bl a att USA måste klargöra för allierade som
Sydkorea, Japan, Egypten och Turkiet att man inte accepterar att de skaffar sig kärnvapen. Kinas och USA:s vägval nu kan bli avgörande för möjligheterna att till sist komma till tals med Iran.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör