Publicerad: 2011-04-12 00:00
Man ska ha klart för sig att Afrikanska unionen är en av mycket få internationella organisationer där Gaddafi kan påräkna något som helst stöd. Han var en gång i tiden en stöttepelare för den antikoloniala rörelsen, och kontinenten är full av politiker som står i tacksamhetsskuld till Libyen. Han har dessutom varit AU:s viktigaste finansiär, och särskilt involverad i vissa av de fem länderna i AU:s Libyenkommitté, exempelvis Mauretanien.
Men även om AU:s linje säkert har påverkats av den libyske ledarens starka ställning i afrikansk politik, innebär det inte nödvändigtvis att fredsinitiativet är dåligt. Risken är visserligen stor att diktatorn kommer att utnyttja vapenvilan för att försöka rädda sig kvar, utan några planer på att verkligen acceptera en seriös maktdelning. Men vad vore å andra sidan alternativet?
Gaddafi själv arbetar för ett lättbegripligt mål, nämligen att överleva, trygga sin familjs framtid och säkra sina allierades ställning i Libyen (i ungefär den ordningen). Hans motståndare, däremot, famlar i mörkret. De ledande rebelltalesmännen verkar räkna med att USA och EU ska störta Gaddafi åt dem, och i övrigt mest putsa fjädrarna inför valet av en efterträdare. Interventionsstaterna tycks å sin sida ha satt allt på ett riskabelt kort: hoppet om att Gaddafis regim ska falla sönder bit för bit under trycket, och till slut kollapsa av sig själv. Det är möjligt, och vore önskvärt, men hittills är det mer from förhoppning än strategi.
I det läget är det inte självklart att man kan tacka nej ens till den uslaste kompromiss. Klokast är kanske att acceptera fredsplanen, om så bara för att syna regimens erbjudande. Men då gäller det att samtidigt se till att Gaddafi snabbt tvingas precisera vilka eftergifter som är att vänta, och hindra honom från att vrida förhandlingarna till det tidsödande spektakel han säkert söker.