Publicerad: 2012-02-19 00:00
Tidningars och andra mediers rätt att publicera och allmänhetens rätt att lämna information till medierna hänger intimt samman och skyddas av grundlagen, närmare bestämt av Tryckfrihetsförordningen för tryckta medier och Yttrandefrihetsgrundlagen för medier av annat slag.
Kanske kan politiker på lägre nivå vara ursäktade om de inte har kunskap om vad den grundlagsskyddade yttrande- och tryckfriheten innebär. Men av ledande politiker, till exempel landstingsråd, kommunalråd och riksdagsledamöter, har man rätt att kräva mer.
Det moderata landstingsrådet i Östergötland, Marie Morell, hade uppenbarligen aldrig hört talas om tryckfriheten eller rätten att lämna uppgifter till en tidning.
När NT berättade om diskussionerna inom moderatgruppen hävdade hon att tidningen ”stulit” dokumentet, eller åtminstone fått det av någon person inom landstinget som hade intresse av att dess innehåll kom ut.
Det senare kan nog vara sant. Men det är inte fråga om ”stöld” utan om att någon använt sig av sin grundlagsskyddade rätt att lämna information till pressen.
Tidningar och andra medier får dagligen mängder med information om olika förhållanden. En del leder till artiklar eller inslag i tv eller radio.
Men det var inte nog med detta. Marie Morell lämnade också in en polisanmälan. Hon tänkte sig tydligen att polisen skulle hjälpa till att reda ut vem inom landstinget som lämnat information till tidningen. Men detta skulle i sig vara ett grundlagsbrott. Det är nämligen förbjudet att efterforska en tidnings källor. Det är en nödvändig förutsättning för en fri journalistik. Polisen lade alltså omedelbart ned ärendet.
Men inte ens där var det slut. Ett annat landstingsråd, Lasse Pettersson från Vrinnevilistan, försökte i stället anmäla Norrköpings Tidningar för ”häleri”, alltså befattning med stöldgods. I ett minnesvärt inslag i NT:s lokala tv-kanal meddelade Pettersson att han ansåg att information om vad som diskuteras i landstinget var att betrakta som ”företagshemlighet”. Jag tyc-ker inte att sådant kan omfattas av meddelarfriheten förklarade han. Man kan undra vad valrörelser i Östergötland skulle handla om ifall tidningarna inte fick berätta för väljarna om vad landstingets politiker diskuterar.
Men ett landsting är naturligtvis inget företag utan ett organ för politiskt beslutsfattande. Själva poängen med tryckfriheten, meddelarfriheten och rätten för vem som helst att ta del av allmänna handlingar är att sätta upp spärrar för okontrollerad maktutövning och skydda medborgarna mot maktmissbruk från den ena eller andra majoritetens sida.
Är dessa händelser unika för Östergötland? Dessvärre inte. Det inträffar varje år, på olika håll i landet, att politiker i ledande ställning försöker efterforska källor eller förhindra att information kommer ut. Förra året drog landstingsledningen (S) i Södermanland, med hjälp av en känd PR-konsult, igång en formlig kampanj mot Eskilstuna-Kuriren och Södermanlands Nyheter som berättat om felaktig utbetalning av arvoden.
Att politiker av detta slag, oavsett parti, inte begriper vad en fri nyhetsförmedling innebär behöver inte närmare utredas. Men man måste också fråga sig hur de ser på sitt eget uppdrag. Tror de att landstinget eller kommunen är deras personliga egendom trots att de bara valts för begränsad tid? Har de inget intresse av hur skattepengar används? Och hur tror de att de ska vinna väljarnas förtroende om de betraktar insyn utifrån som företagsspionage?