Publicerad: 2009-07-19 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-14 14:04
När Robert Schuman för snart 60 år sedan presenterade Kol- och stålunionen, det som i dag har utvec klats till EU, nämnde han först inte ekonomi, kol eller stål över huvudtaget. Schuman talade om fred: "Världsfreden kan endast bevaras genom konstruktiva ansträngningar, som kan mäta sig med de faror som hotar den."
Det var freden som var målet, men det var ekonomin som var medlet. Efter överenskommelsen om kol och stål följde en gemensam marknad för fler och fler varor. Det var genom den fria rörligheten för varor, tjänster, människor och kapital som Europa skulle enas och krig skulle undvikas. Och ska man handla med varandra i stället för att gräva ned sig i skyttegravar behövs förstås inte bara en gemensam marknad, utan även gemensamma regler.
Men istället för att avveckla statligt produktionsstöd för olika näringar när de nationella marknaderna harmonierades flyttades stödet upp på en europeisk nivå. Det var på sitt sätt ett rationellt beslut. Om övergången till en gemensam marknad också hade inneburit radikalt försämrad ekonomi för till exempel jordbruket, skulle det inte ha varit lika lätt att genomföra förändringarna. Det stora fredsprojektet skulle inte stranda på sturiga bönder och en trilskande hemmaopinion. Och till en början, när antalet medlemstater var färre, var det heller inget större problem. Men för ett EU med 27 medlemsstater innebär de olika produktionsstöden både en gigantisk och ohanterlig budget och en snedvridning av konkurrensen på global nivå.
EU behöver banta - och det rejält. EU:s budget för 2009 uppgår till drygt 130 miljarder euro. Jordbruksstödet och ekonomiskt stöd till fattigare regioner i unionen står för nästan 90 procent av budgeten. På EU-språk heter det att pengarna används till "garantera säkra livsmedel av hög kvalitet" och " för att se till att EU:s 19 miljoner jordbrukare får rimliga inkomster samtidigt som konsumentpriserna hålls på en måttlig nivå".
Regionstödet används för att " göra EU:s ekonomi mer konkurrenskraftig och dynamisk". På vanlig svenska betyder det att man håller olönsamma projekt under armarna med skattekronor. Trots den ofta pompösa retoriken är det bara de som får ta emot stödet som är vinnare. Alla andra är förlorare -EU:s medborgare, konkurrerande företag och exportörer utanför EU.
Den fria rörligheten och den gemensamma marknaden är själva essensen av det europeiska samarbetet. Ta bort detta och EU förlorar helt sin roll och legitimitet. Men det är med gemensamma regler som den inre marknaden ska hållas vid liv, inte med gemensamma subventioner.
Den dagen som EU inser att fri rörlighet i en större region och i en global konkurrens bara kan värnas genom att de olika produktions- och regionalstöden i stort avvecklas, och budgeten i och med det drastiskt krymper, då kan unionen verkligen vara den ekonomiska motor den vill vara. Och den kan vara det både för sina egna medlemsländer och för alla andra nationer vilkas exportföretag har svårt att hävda sig mot tullar och subventioner. Men det är långt dit. Inte ens de svenska partierna är beredda att avskaffa jordbruksstödet, trots att det brukar vara deras favoritlöfte. Till och med de partier som betecknar sig som liberala har svårt att stå upp för frihandel och lika villkor när det kommer till kritan. Centerpartiet vill till exempel avskaffa jordbruksstödet först när liknande stöd avskaffas runt om i världen. Man kunde lika gärna ha sagt att det aldrig ska avskaffas.
Och Folkpartiet som vill "avveckla produktionsstödet" senast 2015, vill att delar av pengarna som i dag går till jordbruksstöd ska behållas men i stället satsas på bland annat infrastruktur, klimatåtgärder och demokratibistånd.
130 miljarder euro är en ofattbart stor summa. Själva storleken i sig gör budgeten omöjlig att överskåda och göder byråkrati och tveksamma projekt. Det borde vara varje Europavänligt partis huvuduppgift att skrota jordbruks- och regionalstödet. För EU:s och den fria rörlighetens skull.