Publicerad: 2010-09-19 00:00
De fnysningar över ”systemet”, partierna eller politikerna som alltid förekommer känns mer än vanligt orättvisa en sådan utbildningskväll. Valförrättarna och rösträknarna tar sina uppdrag på största allvar. De kommunala tjänstemän som har ansvaret för utbildningen gör sitt yttersta för att inga oklarheter ska råda. Och allmänheten har all rätt i världen att komma in och lyssna – det är därför jag kan sitta med.
Det finns länder, också sådana som formellt är demokratiska, där valen i alla detaljer noga kontrolleras av politiska makthavare och höga tjänstemän. I Sverige ligger allt i medborgarnas händer. Den första väljaren som kommer till lokalen på morgonen får se att urnan är tom - inte alls en självklarhet vid alla världens val. Vem som helst har rätt att vara med när sammanräkningen sker – i en del länder fraktas urnorna bort och ett lämpligt valresultat tillkännages så småningom. I svenska val tillåts inga partirepresentanter gå in i vallokalen och dirigera röstningen – om något övertramp sker så är det valförrättarnas uppgift att gripa in.
I en del länder är författningens, grundlagarnas, syfte att skydda till synes eviga makthavare från sina undersåtar. Val kan förekomma, men är föga mer än tomma formaliteter. I Sverige och andra genuina demokratier är valen alltings utgångspunkt – maktinnehavet beror på styrkeförhållandena i riksdag, kommun- och landstingsfullmäktige. Den som får makten har uppdraget till låns, den som förlorar kan försöka igen nästa gång. Ingen behöver frukta för sitt liv eller sin säkerhet för att han eller hon förlorat ett val eller röstat annorlunda än majoriteten.
Det är detta system som en del föraktfullt kallar ”borgerlig demokrati” och andra beskriver som en sammansvärjning för att förhindra att vissa åsikter – deras egna – ska få styra samhällsutvecklingen. Det är också ett system som historiskt sett är en nyhet. Allmän rösträtt, för både män och kvinnor, har inte tillämpats längre än sedan början av 1920-talet. Parlamentarismen, alltså att regeringen ska ha riksdagens förtroende, är lika ny. Kampen för demokratin var lång och är oupplösligt förknippad med de stora folkrörelserna – fackföreningarna, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, folkhögskolorna, kooperationen och med både socialdemokratins och liberalismens politiska genombrott.
Och precis som det är vanliga medborgare med allmänt förtroende som håller i valets formella och tekniska sida så är det vanliga medborgare, i olika politiska partier, som står på valsedlarna och tar plats i de valda församlingarna. Även om partierna har färre medlemmar i dag än förr så är det ändå ett faktum att många tusen vanliga människor sätter av obekväm och ofta dåligt avlönad sammanträdestid för att fullgöra de uppdrag som vi alla har gett dem. En och annan missbrukar naturligtvis förtroendet, men jämfört med det stora antalet seriösa och hårt arbetande fritidspolitiker är de få – och de riskerar alltid att granskas och avslöjas.
En gång klädde man upp sig för att gå till vallokalen – valdagen var demokratins högtid. I dag är det hela mindre formellt, men jag tror att vi är många som fortfarande känner oss högtidliga till sinnes när vi går in i valbåset, väljer en valsedel och kanske sätter ett kryss på någon särskilt lämplig person.
Valdagen är speciell. Men demokratin förutsätter att många vanliga människor gör vad de kan också när det inte är val. Fria folk styr sig själva.