Publicerad: 2007-04-08 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-04 01:03
Om USA hade hållit presidentval i dag så hade svenskarna röstat på Al Gore. Ingen kan tveka efter Gores tv-intervju hos Stina Dabrowski under sitt Sverigebesök nyligen.
Alla vet i dag att Gore bildar opinion i klimatfrågorna och var mot Irakkriget. Men faktum är att den syn på USA:s roll i världen som den förre vicepresidenten representerar är mycket mer intressant än så.
Det handlar om den tradition som i USA kallas för "Cold War Liberalism" och som dominerade inom det demokratiska partiet från Truman till Kennedy. Den har, som jag skrev på denna sida den 18 mars, nyligen uttolkas på nytt av Peter Beinart, chefredaktör för the New Republic i boken
The Good Fight.
Beinart stödde först Bushadministrationens Irakpolitik, men har ändrat sig. Till skillnad från många andra har han också försökt presentera en genomtänkt bild av hur USA bör hantera sin internationella maktställning, en bild som avviker från Bushs utan att för den skull vara isolationistisk, pacifistisk eller eftergiven inför totalitära regimer.
Efter andra världskriget och Pragkuppen 1948 framstod det för tongivande amerikanska intellektuella som en både moralisk och säkerhetspolitisk nödvändighet att hålla tillbaka fortsatt sovjetisk expansion. Men detta skulle ske i nära samverkan med andra demokratiska stater och från en utgångspunkt som präg-lades av vilja att reformera det amerikanska samhället - nyckelfrågan var givetvis rasförtrycket - för att därigenom frigöra USA:s egna resurser och tydliggöra det demokratiska systemets långsiktiga överlägsenhet.
Två väsentliga insikter underbygger denna form av liberal utrikes- och inrikespolitik. Den ena var att USA:s resurser var ett argument för ödmjukhet och inte för arrogans. Genom att självmant hålla tillbaka den egna makten skulle amerikansk maktutövning den dag den verkligen behövdes bli mer accepterad, för att inte säga efterfrågad.
Den andra var att kampen för demokratiska värden och principer internationellt hängde samman med kampen för samma värden och principer inom USA. Det amerikanska samhället var inte perfekt - den avgörande skillnaden gentemot de totalitära staterna var att demokratin gav USA förmåga att möta nya utmaningar med fredligt reformarbete.
Motbilden i Beinarts framställning är en form av konservatism som uppfattar internationellt samarbete som ett hinder för en moraliskt rättfärdig politik och där både internationellt utvecklingsarbete och reformpolitik hemma misstänks vara ett sätt att underminera amerikanska värden. Denna hållning var länge en minoritetsuppfattning också inom det republikanska partiet, men med valet av Bush har den i stor utsträckning kommit att prägla USA:s internationella agerande.
Beinart skildrar i sin bok, som också är en sorts historik över demokraternas utveckling under efterkrigstiden, hur Vietnam blev den katalysator som sprängde alliansen mellan arbetande och patriotiska genomsnittsamerikaner och radikala opinionsgrupper. Republikanerna tog över patriotismen medan demokraterna gick in i en period av desorientering och maktlöshet som bara tillfälligt avbröts under Jimmy Carters presidenttid.
De yngre demokratiska politiker - Michael Dukakis, Gary Hart och andra som tog över efter 50- och 60-talens generation - stod i Beinarts ögon för en bättre kombination av marknadsorientering och socialt engagemang än sina republikanska medtävlare men misslyckades med att binda samman dessa ståndpunkter med en vision om USA:s internationella roll. Först vid 80-talets slut blev det legitimt inom det demokratiska partiet att hävda att statens makt kunde användas för moraliskt goda syften också internationellt.
Den som mer än många andra symboliserar detta är just Al Gore, som byggde sin presidentkampanj 1988 kring nationella säkerhetsfrågor och var en av de få demokrater som stödde Gulfkriget 1991 (när Saddam Hussein hade invaderat Kuwait). Gore kom igen som Bill Clintons vicepresident och Clinton lyckades som förste demokrat på mycket länge överbrygga kulturklyftorna mellan vita medelklassliberaler, svarta och den amerikanska arbetarklassen.
Men det dröjde till 1995 innan Clinton började agera med säkerhet och övertygelse i utrikesfrågorna, när USA och Nato grep in för att få slut på Bosnienkriget. Den nya linjen fortsatte med Natoingripandet i Kosovo och Clintons alltmer intensiva försök att få fram en fredsuppgörelse mellan Israel och palestinierna. Bush ignorerade den konflikten och gick in i Irak i trots mot FN och utan någon plan för fortsättningen.
Gore som president hade gjort andra misstag än Bush men han hade knappast isolerat USA från sina allierade eller betraktat internationella organisationer som hot mot USA:s säkerhet.
Ställer han upp igen? Troligen inte. Kanske har han rent av större inflytande i den roll han nu spelar.
Håkan Holmberg Politisk chefredaktör