Publicerad: 2011-11-10 00:00
På hemmaplan har all kraft har gått till att undvika antingen politiska eller rättsliga följder - internationellt har han setts som en pajas man inte behöver ta på allvar. Ändå möts inte beskedet om hans nära förestående avgång med stort jubel, varken i Italien eller utomlands.
”När det finns en fiende är det lättare att leva”, säger Giorgio Lauro, 43, till TT på ett torg i Rom. Många greker kan nog också stämma in i det uttalandet. I februari planeras nyval på båda sidor om Adriatiska havet. Vad kommer i stället? Den ”andra familjen” i Grekland respektive en brokig samling ledd av postfascisten Gianfranco Fini är knappast lockande, även om Italien har mer seriösa alternativ.
Ekonomiskt har Grekland ett mycket sämre läge än Italien. Här har regeringen också kapitulerat och sagt att ”vi reder inte ut det här själva”. Det gör kanske inte euroländerna, IMF och ECB heller, då varje besked sedan man gläntat på locket till Greklands finanser varit av negativ karaktär. Men ett misslyckande skulle gå att hantera.
Italien kan teoretiskt snart ha en budget i balans, men den politiska viljan har saknats. Och eftersom skuldberget är enormt har marknadens förtroende för landet gröpts ur allt eftersom, samtidigt som IMF:s inspektörer inte ens inlett sin granskning av finanserna. Rädslan för vad de kan hitta, och för det kaotiska politiska läget, är vad som ligger bakom de senaste dagarnas eskalerande marknadsoro. Ett misslyckande i eurozonens tredje största ekonomi skulle få ödesdigra konsekvenser för både eurozonen och EU.
Grekland och Italien behöver båda en politisk ledning med ett stabilt stöd för att ta sig an krisen och återskapa marknadens förtroende. Den grekiska ”expertregeringen” som skulle presenteras i måndags var en ljuspunkt, men några dagar senare är den fortfarande inte på plats. Och i Italien kan det i värsta fall åter visa sig att det tryggaste alternativet är att ledas av en 75-årig kvinnofientlig rättshaverist.