Publicerad: 2012-01-24 00:00
Niinistö är fortfarande favorit inför nästa omgång om två veckor, men ingenting är längre självklart. Den stora överraskningen under kampanjens sista dagar var det snabbt växande stödet för De grönas kandidat, Pekka Haavisto. Också Haavisto har, med sin bakgrund i olika FN-uppdrag, den statsmannalika framtoning som finländarna brukar vilja se hos presidenten. Samtidigt har Socialdemokraternas Paavo Lipponen, under hela valrörelsen legat långt efter de ledande kandidaterna. Också i Finland befinner sig detta tidigare så stora parti nu i en djup förtroendeklyfta.
En ny överraskning kan inte uteslutas. Finland har ingen blockpolitik av svenskt snitt, vilket till exempel innebär att de som röstade på centerveteranen Paavo Väyrynen som kom trea i första omgången lika väl kan föredra Haavisto som Niinistö i den andra. På samma sätt kan väljare som röstade på Lipponen föredra Niinistö framför Haavisto när en socialdemokratisk kandidat inte finns med i slutomgången.
Varken EU, europakten, Finlands tvåspråkighet eller övergripande toleransfrågor har spelat någon roll i valdebatten. Men valutslaget visar tydligt att väljarna inte vill ha en president, eller ens en kandidat i den avgörande valomgången, som kan kallas för inskränkt eller främlingsfientlig. De högerpopulistiska Sannfinländarnas ledare Timo Soini föll igenom, trots partiets framgångar i riksdagsvalet förra året.
När statschefens befogenheter numera är begränsade och i första hand finns inom utrikespolitiken, blir det väljarnas och kandidaternas allmänna värderingsmönster och representativa förmåga som fäller avgörandet. Nu har finländarna två kandidater som båda står för öppenhet mot omvärlden och aktivt EU-engagemang att välja på. Riksdagsvalet 2011 var en protest mot politiker och etablissemang, men sade ändå inte hela sanningen om Finland.