Publicerad: 2010-04-21 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-30 11:04
År 2004 avvisade grekcyprioterna i en folkomröstning den FN-plan för återförening som då hade turkcyprioternas stöd. Sedan dess har inga framsteg gjorts. Och de krafter på ömse håll som inte vill komma överens har understöd från starka krafter utanför Cypern.
Regeringen i Turkiet vill gå vidare med de förhandlingar som ska öppna dörren till ett medlemskap i EU. Men den nationalistiska oppositionen, som både motsätter sig en fortsatt demokratisering och varje närmande till EU ser gärna att förhandlingarna blockeras. Och makten över detta ligger till stor del hos den grekcypriotiska regeringen - Cypern är ju ett EU-land. Den lär inte bli mer kompromissvillig om Eroglu håller fast vid sin hittillsvarande linje om en lös konfederation mellan två stater. Detta är något annat än en återförening i ordets normala mening och troligen otänkbart för den grekcypriotiska regeringen.
Regeringen i Nicosia lär också kunna räkna med stöd från de EU-länder, i synnerhet Frankrike och Tyskland, som försöker förhala frågan om Turkiets medlemskap så länge som möjligt. Kommer man ingenstans i förhandlingarna så är risken stor att Eroglu försöker hitta ett sätt att få sin del av Cypern erkänd som en separat stat, med uppbackning från den nationalistiska oppositionen i Turkiet. Det skulle antagligen göra Turkiets EU-anslutning helt omöjlig.
Därför väntas Turkiets premiärminister Erdogan nu försöka få regeringen i Grekland att gripa in och helst också sammankalla en internationell konferens om Cypern. Grekland är ju, intressant nog, varm anhängare av EU-inträde också för Turkiet.
Det är till slut Erdogan som kontrollerar det ekonomiska understödet till turkcyprioterna. Och Grekland har rimligtvis inflytande över grekcyprioterna. Även andra EU-länder borde inse att situationen nu är ohållbar. Vitsen med EU är ju att gränser ska suddas ut, inte befästas ännu mer. Cyperns återförening är en testfråga för hela unionen.