Publicerad: 2011-01-27 00:00, senaste uppdaterad: 2011-02-15 09:02
För några år sen, 2006, följde jag ett par medlemmar i det liberala partiet el-Ghad till en olaglig demonstration på Befrielsetorget i Kairo.
Den gången gick det som det brukade. Långa led av svartklädda kravallpoliser, många gånger fler än demonstranterna, slog en järnring runt den lilla färgfläcken oppositionella på torgets mitt, och drog långsamt åt snaran. Snart skymdes protesten av en mur av svarta uniformer och kravallsköldar. Ännu ett par timmar hördes slagorden, och plakaten och de uppsträckta händernas v-tecken viftade över polishjälmarna, men sen var det över.
Befrielsetorget hade återigen tömts på politik, och kvar i kvällssolen fanns bara poliser och soldater som packade ihop sin utrustning efter att ha kvävt ännu en protest.
Nu händer något annat. I går hördes samma slagord på Befrielsetorget, men på internet ser jag filmer av poliser som snubblar baklänges, hoppar över sina egna kravallstängsel i panikslagen reträtt, medan tusentals jublande, flaggviftande och stenkastande demonstranter väller fram som en våg över torget.
Det är de största demonstrationerna sedan sjuttiotalet, och de utbröt med bara några dagars varsel.
Jag har svårt att tro att regeringen i Egypten ska falla. Den är för stark och för hänsynslös för det, för väl förberedd. Men efter revolutionen i Tunisien är de arabiska diktaturernas övermakt för första gången inte längre självklar — och det räcker kanske. Det var tillräckligt för att de regimkritiska demonstrationerna i Kairo från en dag till en annan skulle svälla från trehundra till tiotusen personer.
Ingen vet hur det här ska sluta, och det känns bra.