Publicerad: 2011-06-30 00:00
Och alltmer av strålkastarljuset börjar nu att riktas mot det andra stora partiet Ny Demokrati, minst lika skyldigt till den uppkomna situationen som det styrande Pasok, men som nu försöker rida på missnöjesvågen när ekonomin ska saneras.
Oppositionsledaren Antonis Samaras taktik är på sikt lika verkningsfull som att gömma sig under köksbordet när kronofogden kommer på besök. Att de obekväma besluten har skjutits upp i decennier innebär inte att vägen tillbaka blir lättare om man väntar ett tag till. Eller att det skulle finnas en alternativ väg att ta, vilket Samaras vill ge ett intryck av.
Då är demonstranternas reaktioner mer förståeliga. Många grekiska löntagare har redan fått vidkännas sänkta löner och pensioner, och höjd skatt på bensin och tobak. Nu väntar ytterligare ett ekonomiskt stålbad fram till 2015, utan att det enorma skuldberget minskar. Varför inte lägga sig platt och ställa in betalningarna på en gång? Kanske slutar vi där ändå senare, trots alla umbäranden? frågar man sig.
Men även en avskrivning av delar av statsskulden, vilket troligen blir nödvändigt inom ett år, förutsätter stenhårda villkor, och sammantaget har Grekland inget att vinna på att avvakta om man vill kunna vara med och påverka utvecklingen.
Demonstranterna i Aten förstår ekonomiska fakta, men vill inte själva bära hela bördan. De vill framför allt utkräva ansvar från den styrande klass av politiker som fört landet till konkursens rand. Och Papandreou visar nu att han förstått detta. Han erkänner missgreppen i ekonomin, att landet bluffat sig in i eurosamarbetet och den utbredda korruptionen.
Detta ger honom ett försteg mot Samaras och visst hopp för Grekland. Det viktigaste nu måste vara att ena nationen, att få slut på strejkerna ta till vara kraften som ändå finns i landet. Om Ny Demokrati inte vill vara med kommer man förhoppningsvis att bli alltmer marginaliserade i den grekiska politiken.