Publicerad: 2006-12-10 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 16:03
USA:s utrikespolitik genomgår nu en omläggning som kan bli kraftigare än de flesta tidigare kursomläggningar efter andra världskriget. Eller, om man så vill: den dramatiska kursomläggning som George W Bush genomdrivit har nått vägs ände och det som väntar är en återgång till mer normala förhållanden.
En traditionell konfliktdimension i amerikansk utrikespolitik är den som kan beskrivas som isolationism contra internationellt engagemang. Isolationismens rötter finns givetvis i känslan av att man i den nya världen har lämnat Europas motsättningar bakom sig och att USA inte kan ha något att vinna på att engagera sig i andras krig och konflikter. Före and-ra världskriget förknippades denna hållning främst med republikanerna, medan demokraterna under Franklin D Roosevelt kom att stå för uppfattningen att den amerikanska demokratins säkerhet var beroende av utvecklingen i resten av världen. USA gick med i kriget mot Hitler och FN välkomnades till New York.
Ännu en traditionell motsättning är den mellan "realism" och "idealism" eller mellan "realism" och "liberalism". Förenklat, men inte helt felaktigt, har "realismen" förknippats med republikanerna medan dess motsats legat närmare till hands för demokratiska politiker. För realisterna har USA:s intresse i första hand varit att vidmakthålla internationell stabilitet och man har helst avstått från att lägga moraliska synpunkter på vem man understödjer eller samarbetar med. För idealisterna har det tvärtom varit självklart att USA:s inflytande aktivt ska användas för att stärka demokratin.
I verkligheten har naturligtvis realism och idealism ofta kunnat förenas. Ingen stat kan helt ignorera maktpolitiska realiteter och ibland är också den mest idealistiske tvungen att välja ett olustigt alternativ framför ett annat som kan vara ännu sämre. Men ingen aldrig så kylig realpolitik kan fungera i ett moraliskt tomrum - inte i en demokrati där allt som regeringen företar sig ständigt ifrågasätts i den allmänna debatten.
Under George W Bushs presidenttid har de invanda mönstren förändrats. Bush lovade inför valet 2000 att USA skulle engagera sig mindre än tidigare i internationella konflikter - som den i Mellanöstern - och avstå från
s k "nation-building" som ansågs vara ett speciellt demokratiskt misstag. Den traditionella republikanska dragningen i "isolationistisk" riktning gjorde sig gällande.
Men efter den 11 september 2001 har Bushadministrationen blivit den mest aktivistiska sedan andra världskriget och intensivt engagerat sig just "nation-building" i Afghanistan och Irak. Men aktivismen är nu av ett helt annat slag än tidigare. Medan liberaler och demokrater i USA alltid satt stort värde på landets allianser och sett FN som ett viktigt instrument för att nå resultat i den internationella politiken har Bush ansett att USA ska agera på egen hand. De traditionella allianserna har ersatts av koalitioner av "villiga" och attityden till FN blev närmast fientlig. Politiken blev aktivistisk men med en isolationistisk grundton.
Kriget mot terrorismen uppfattades som ett uttryck för nationellt självförsvar, alltså ett tema som i stor utsträckning var realpolitiskt. Något liknande kan väl sägas om det ursprungliga motivet för Irakkriget, alltså tron att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. Men ganska snart kom ett rent idealistiskt motiv att dominera - demokratin skulle spridas också till Mellanöstern. Om Saddam Hussein störtades skulle också Iraks grannländer påverkas till det bättre och i förlängningen skulle också konflikten mellan Israel och palestinierna kunna lösas.
Övergick Bush alltså i och med Irakkriget till att föra en traditionell "idealistisk" eller till och med "liberal" utrikespolitik? Nej, det är svårt att hävda. Den politik för demokratisering av Mellanöstern som nu sjösattes följde i viktiga avseenden en helt ny logik, även om det finns amerikanska liberaler som trots hård kritik av Bushs politik i övrigt slutit upp bakom Irakkriget.
Problemet är naturligtvis föreställningen att ett land eller en hel region kan demokratiseras genom anfallskrig och att det bara gäller att lyfta bort en avskydd diktator för att ett fungerande nytt politiskt system ska uppstå. Analysen var för grund och resultatet har blivit därefter. Efter denna utflykt i en missuppfattad idealism återstår bara att återgå till traditionell realpolitik, oavsett vilka följder detta får för den planerade demokratiseringen av Irak.
Finns det också ett samband mellan kursvalet i Irak och Bushs person? Jag tror det. Al Gore hade en helt annan internationell erfarenhet och bottnade i en genuin liberal tradition där bred internationell samverkan sågs som en självklarhet. Det är rimligt att tro att han efter den 11 september hade prioriterat ett långsiktigt engagemang för att stabilisera Afghanistan och försökt lösa Irakfrågan inom FN:s ram. Då hade han också kunnat agera med en helt annan kraft och trovärdighet mot Irans och Nordkoreas kärnvapenplaner. Bush däremot måste nu försöka börja om från början.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör