Publicerad: 2007-03-21 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-04 01:03
"Sverige har världens bästa sjukvård." Det är en av de klyschor som i åratal papegojlikt upprepats i av politiker i försvarsställning.
Jag skulle vilja modifiera, nyansera och samtidigt förstärka detta mantra: Inget land i världen kan ha bättre sjukvård än Sverige. Kanske lika bra, men knappast bättre. Nej, inte ens det flottaste privatsjukhus i USA kan tänkas ge bättre vård än den jag fick under en vecka på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Den svenska vården är alltså i världsklass. Men det finns en allvarlig reservation. Detta gäller endast när man väl är där, inne i dess hägn, trygg bland professionella, omtänksamma och hårt arbetande människor som, med tillgång till de allra senaste forskningsrönen, bara vill åstadkomma en sak: att jag ska må bra. Här finns en paradoxal relief, nämligen den svenska sjukvårdens (o)förmåga att göra vården tillgänglig i det ögonblick man behöver den. Vägen till vårdparadiset kan vara en veritabel ökenvandring.
Tredje dagen med hög feber, stegrande huvudvärk, rosslande bröst och strejkande mage förstod jag att jag måste få hjälp. Maken ringde Sjukvårdsupplysningen - 1177 - vid 17-tiden. Det var samtal före men vi hade plats fyra i kön, och om vi bara knappade in person- och telefonnummer skulle de strax ringa upp: "Ni behåller er plats i kön."
Det gick en halvtimme. En hel. En och en halv. Två. Vi ringde igen, men då var det så många i kö att vi inte ens fick knappa in några nummer.
På Akuten hänvisade man till Sjukvårdsupplysningen. Återvändsgränd. Halv åtta ringde till sist en sjuksköterska, och vi fick rådet att åka in till Akuten.
Här var också kö, men jag orkade inte sitta. Man hänvisade till en säng som stod i luftslussen mellan yttre och inre entré - i draget från dörren som ständigt öppnades ut mot vinterkvällen, i det smärtsamt höga bullret av en stor fläkt, i ljuset av sylvassa halogenlampor och mitt i trafiken av skadade, sjuka och nybehandlade patienter och deras anhöriga. Där fick jag vänta med, skulle det visa sig, svår lunginflammation - i två och en halv timme.
Det vänliga, snabba och medicinskt grundliga mottagande som drog i gång så snart jag kommit innanför Akutens svängdörrar, blev en nästan absurd kontrast till timmarna i telefonkön och dörrslussen. Var det samma vårdinrättning?
Detta exempel handlar inte om att mitt fall var extra behjärtansvärt eller för att jag fick vänta längre än någon annan; mitt tillstånd var inte livshotande och själva prioriteringen var säkert riktig. Allt är ju relativt.
Men exemplet ger en tydlig bild av två diametralt skilda världar inom svensk sjukvård: tillgängligheten/mottagandet och vården. Detta gäller inte minst primärvården och husläkarsystemet. Man ringer vårdcentralen tidigt och får ofta veta att kön redan är full. Hänvisas till Sjukvårdsupplysningen, som har kö. Och man har (kanske) en husläkare som man aldrig ser.
Det finns åtskilligt att göra åt tillgänglighetens limbo. Exempelvis behöver Sjukvårdsupplysningen större bemanning. "Plats fyra i kön" är ett hån när timmarna går. Och en dragig, bullrig tambursluss som väntrum för dem som inte ens orkar sitta upp är nästan cyniskt. I alla fall om man jämför med den rigorösa, rappa och rundliga omsorg som väntar innanför murarna.
Här finns åtskilligt att göra - i vissa fall rör det sig antagligen om ganska små justeringar för att vägen till vården inte ska upplevas som så skakig. När man i sitt bräckliga tillstånd vacklar mellan telefonnumren 1177 och 112 finns i dag bara ett alternativ: Ta raka spåret till Akuten.
Maria Ripenberg
Ledarskribent