Publicerad: 2007-02-04 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-14 23:03
"Det finns människor som utsatts för värre behandling än jag, men för en genomsnittlig europé är mina erfarenheter gott och väl tillräckligt".
Så uttrycker sig, med en lätt ironisk distans, Wladyslaw Bartoszewski, i inledningen till sin just utkomna memoar- och tankebok
I hjärtat av Europa (atlas förlag). Bartoszewski har överlevt Auschwitz, varit aktiv i den polska motståndsrörelsen under andra världskriget, fängslats igen av kommunisterna för att till sist kunna spela en viktig roll för kommunismens fall. Han har fått en mängd priser och utmärkelser, däribland den israeliska Righteous Among the Nations för sina insatser för att rädda judar undan Förintelsen och har varit det nya demokratiska Polens utrikesminister. I veckan, och i anslutning till Förintelsens minnesdag den 27 januari, besökte han Sverige.
Boken börjar med att Bartoszewski åter arresteras, vid kuppen mot Solidaritet natten mellan den 12 och 13 december 1981. Som rutinerad fängelsekund vet han hur man ska göra för att behålla värdighet och spänst - man måste ta ansvaret själv. Alltså organiserar han och övriga fångar toalettstädning och tätning av fönster, man idrottar, arrangerar föredrag och skriver texter som på något sätt ska smugglas ut till yttervärlden. Samma inställning präglade Nelson Mandela och hans medfångar när de ordnade studiecirklar i samhällskunskap på Robben Island och inbjöd fångvaktarna att vara med.
Denna arrestering, som visade sig bli den sista, är också utgångspunkten för Bartoszewskis reflektioner om Polen och sitt eget liv. Samma teman utvecklades vid en rad framträdanden under veckan som gick.
På Kungliga biblioteket i Stockholm i torsdags kväll var det så fullsatt att människor stod långt ute i trapphallen. Samtalsledaren Arne Ruth började med att ställa en fråga som var lika ledande som avgörande: Hur kom det sig att Bartoszewski inte försökte utnyttja sina meriter från motståndsrörelsen för att göra karriär i det kommunistiska Polen?
Svaret låg redan i frågan. En halv miljon av Polens då 22 miljoner invånare deltog i motståndet, den underjordiska Hemarmén (AK) var en direkt fortsättning av Polens egna stridskrafter som också fortsatte kampen på det europeiska krigets alla fronter, den polska exilregeringen i London var en direkt fortsättning av Polens lagliga regering före kriget. Målet för kampen var ett fritt, demokratiskt och oberoende Polen, inte en sovjetisk satellitregim.
Ytterst få polacker önskade något annat än att landet skulle befrias av sina allierade från 1939, Storbritannien och Frankrike. Sovjetunionen lade däremot under sig en tredjedel av Polen vid krigsutbrottet och lät tyskarna slå ned Warszawaupproret 1944, trots av sovjetarmén bara stod några mil från Warszawa. När tyskarna gjort jobbet kunde Stalin ta över så mycket lättare - och att ha varit engagerad för Hemarmén var givetvis ett brott i sovjetmaktens ögon. Bartoszewski frigavs först i augusti 1954.
Om Warszawaupproret var ett försök till befrielse - hur många minns att Paris befriades medan upproret pågick? - så var upproret i Warszawas judiska getto 1943 en fråga om självförsvar eller om att vägra gå under utan motstånd. Bartoszewski påminner om gettoupprorets betydelse för Israels tillkomst och diskuterar i ett långt kapitel förhållandet mellan polacker och judar.
Tio procent av Polens befolkning före kriget var judisk. Antisemitismen var utbredd, men det fanns också polska antisemiter som när de ställdes inför nazisternas förintelsepolitik plötsligt började uppmana till motstånd. De västallierade gjorde ingenting för att stoppa Förintelsen - de hade t ex kunnat flygbomba järnvägslinjerna till Auschwitz - och den lilla hjälp judarna fick kom från den polska Hemarmén. Polska kurirer som den legendariske Jan Karski smugglade ut information (bl a över Sverige) till Polens allierade, men västmakterna prioriterade hela tiden den militära segern över Hitler. Efter kriget uppmuntrade kommunisterna den sämsta formen av polsk nationalism och spelade åter öppet på antisemitiska stämningar. Det hör till Solidaritetsrörelsens storhet att den mycket medvetet avvisade denna form av nationalism.
Ett gammalt talesätt beskriver Polen som Europas hjärta. Andra stater har varit mäktigare men alla de erfarenheter som är nödvändiga för att en europé i dag ska kunna orientera sig moraliskt
och politiskt har gjorts i Polen - inte bara i Polen, men Polens historia från 1700-talets delningar och fram till i dag gör ändå landet speciellt.
I Wladyslaw Bartoszewskis liv sammanfattas alla dessa erfarenheter: kategoriskt avståndstagande från totalitära idéer, ständig vaksamhet mot antisemitism och rasism i alla former, en insikt att vi inte vet i förväg vilka som kan bli förtryckets medhjälpare och en beredvillighet att förlåta dem som blev det - förutsatt att de själva förmår erkänna vad som hänt och försöker gottgöra det.
Mer än så kan ingen lära av 1900- talet.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör