Publicerad: 2006-01-22 11:02, senaste uppdaterad: 2010-03-03 06:03
I dag är det bara folkpartiet som uttalat är för medlemskap i Nato medan socialdemokraterna och centern är emot. Moderater och kristdemokrater befinner sig någonstans däremellan.
Ofta sägs det att frågan om svenskt medlemskap i Nato hänger samman med hur debatten om säkerhetspolitiken utvecklas i Finland. Sverige och Finland skulle under vissa omständigheter kunna ansöka om Natomedlemskap gemensamt och ingen lär tvivla på att en sådan ansökan skulle bifallas med vändande post. I praktiken deltar ju båda länderna i hög grad i Natos verksamhet.
Ändå är kontrasten mellan Sverige och Finland dramatisk. I den pågående presidentvalskampanjen talar det moderata Samlingspartiets kandidat Sauli Niinistö om en "aktiv Nato-option" och tror sig vinna väljare på att försiktigt aktualisera frågan om ett kommande medlemskap. President Tarja Halonen visar utåt en svalare inställning, men alla vet att frågan är i hög grad levande bland tongivande politiker inom alla större partier. I Sverige har stora delar av det politiska etablissemanget tvärtom låst sig vid föreställningen att Nato-medlemskap under inga tänkbara omständigheter skulle kunna bli aktuellt för svensk del.
Det är en riskabel inställning som också kan leda till en svekdebatt om det säkerhetspolitiska läget ändras eller om Finland på egen hand drar slutsatsen att medlemskap är den logiska konsekvensen av den utveckling som skett sedan det kalla krigets slut och Sverige hastigt följer efter. Om man som försvarsberedningens ordförande Håkan Juholt (s) anser att "Nato är en fantastiskt bra organisation" (Studio 1 den 16 januari) så bör man kunna berätta det också när man inte pressas av en intervjuare eller motdebattör.
Vare sig Nato är "fantastiskt bra" eller bara halvbra så är det under alla omständigheter ett faktum att Nato i dag är något helt annat än under det kalla kriget. Den organisation som bildades för att hålla emot en fruktad sovjetisk framstöt mot
Västeuropa har i dag blivit en all-europeisk säkerhetsstruktur som kompletterar andra former av internationellt och europeiskt samarbete på ett sätt som i hög grad ligger också i Sveriges intresse.
Natos resurser används i dag till åtskilligt som ligger vid sidan av organisationens huvuduppgifter. Nato deltog i höstas i hjälpinsatserna efter orkanen Katrina och därefter i hjälpsändningarna till jordbävningsoffren i Pakistan. Nato har bistått Afrikanska unionen i dess försök att skapa säkerhet i Darfur och sände trupp för att se till att valen i Afghanistan kunde genomföras som planerat. Också svensk trupp finns som bekant i Afghanistan under Natobefäl.
Men Natos centrala uppgift är inte desto mindre att trygga medlemsstaternas egen gemensamma säkerhet. I ett krisläge kan beslut i Nato visa sig vara avgörande också för Sverige, men utan medlemskap kan vi inte påverka vilka besluten blir. Det är
givetvis riskabelt att stå utanför en organisation som vi i en krissituation kan bli starkt beroende av.
Den svenska alliansfriheten har alltid byggt på tanken att vi ska kunna freda vårt territorium på egen hand om det skulle behövas. Detta är det grundläggande trovärdighetskrav som ställs på varje stat som gör anspråk på att stå utanför allianser med andra.
Men i dag saknar Sveriges försvar denna trovärdighet. Det är en logisk följd av den omställning av försvarspolitiken som skett efter det kalla krigets slut. Som säkerhetsforskaren Mike Winnerstig påpekade i Dagens Nyheter den 16 januari är Sveriges försvar numera nästan helt inriktat på att kunna hantera kriser utomlands — inte på att freda vårt eget territorium.
Tillsammans med andra länder ska vi alltså kunna skicka trupp och utrustning för att skapa fred och stabilitet i länder där krig och konflikter kan bli ett hot mot den internationella säkerheten. Det är ofrånkomligt att dessa insatser i mycket stor utsträckning kommer att ske tillsammans med länder som är medlemmar i Nato och att den gemensamma standard som används är Natostandard. Svenska särlösningar när det gäller försvarsmateriel är inte längre aktuella. I stället samarbetar vi med USA och andra Natoländer och en stor del av vår försvarsindustri ingår numera i företagsgrupper med bas inom något Natoland. Vårt eget försvar klarar vi inte längre med bevarad alliansfrihet.
Att verkligheten nu ser ut på detta sätt är inte resultatet av någon konspiration utan den logiska konsekvensen av att hela den internationella scenen förändrats. I det läge som nu råder kan Sverige bäst
ta tillvara sina nationella intressen genom en kombination av övergripande freds- och utvecklingsarbete inom ramen för FN, ekonomiskt och annat samarbete — inklusive civil krishantering — inom ramen för EU och militärt samarbete med Nato.
Fler svenska politiker borde våga tala om detta på samma sakliga och avspända sätt som man gör i Finland.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör