Publicerad: 2009-03-15 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-13 04:04
Vad är egentligen Europavalet? En möjlighet för Europas väljare att avgöra hur EU:s direktvalda parlament ska se ut och därmed påverka unionens politiska utveckling? Eller helt enkelt ett medel för varje parti för att hävda sin ställning i det egna landets inrikespolitik?
Hur de svenska partierna ser på saken speglas i de just avslutade nomineringarna till årets Europaval söndagen den 7 juni.
Många antog att Socialdemokraternas toppnamn 2004, Inger Segelström, fick platsen för att hon var svårplacerad i inrikespolitiken. Nu byts hon utan omsvep ut mot förra partisekreteraren Marita Ulvskog, uttalad och inbiten EU-motståndare. Att Ulvskog skulle vara den naturliga företrädaren i EU-parlamentet för ett i grunden Europavänligt parti är inte lätt att tro. Men genom att flytta över henne till EU-parlamentet har Mona Sahlin dels fått en möjlighet att välja en annan partisekreterare, dels fått ett toppnamn som ska se till att EU-motståndarna i den socialdemokratiska väljarkåren inte stannar hemma eller röstar på något annat parti.
Kristdemokraterna kom i svårt beråd när det visade sig att Lennart Sacrédeus vann partiets provval. Sacrédeus står för åtskilligt, inräknat negativism till EU, som KD-ledningen inte vill kännas vid, men har alltså stort stöd i medlemsopinionen. Att gå till EU-val med honom som ett av de första namnen på listan skulle vara riskabelt. Alltså försvann Sacrédeus och för att göra operationen smakligare sattes Alf Svensson, som inte ens kandiderat i provvalet plötsligt in på listan. Men partiledningens ingripande innebär förstås också att KD går till val med kandidater på ledande platser som verkligen står för partiets officiella EU-politik.
Miljöpartiet beslöt efter en medlemsomröstning i höstas att slopa sitt gamla krav på svenskt utträde ur EU. Men medlemsomröstningen om kandidaterna till Europaparlamentet har inte gett motsvarande resultat. Toppkandidaten Carl Schlyter, liksom fjärdenamnet Ulf Holm, ville ha kvar utträdeskravet och andranamnet, författaren Isabella Lövin, har rekryterats utifrån och inte deltagit i partiets arbete. Listan bekräftar det som Ulf Holm skrev i debattartikel i höstas, nämligen att åsiktsförändringen i första hand inte handlar om synen på EU i sig utan om partiets regeringsduglighet.
Centerns förflutna präglas av slagordet Nja till Europa (det var faktiskt på allvar) och det är först under senare år som Europatanken omfattats med någon övertygelse av partiledningen. En del gamla EU-motståndare finns med på listan, men ingen tycks på allvar ifrågasätta den nya linjen, om inte annat så för att den bidragit till att stärka Centerns trovärdighet som del i den borgerliga alliansen.
De entydigt Europavänliga Folkpartiet och Moderaterna, liksom det konsekvent negativa Vänsterpartiet, har det givetvis enklare med själva nomineringsprocessen. I stället skulle de kunna koncentrera sig på att föra fram sakpolitiska krav med europeisk profil. Folkpartiet kommer också att driva frågan om övergång till euro som valfråga. Problemet är bara att den frågan ändå är helt och hållet svensk.
Det är riksdagen och inte Europaparlamentet som beslutar vilken valuta vi ska använda. Därmed blir också fp-linjen ett uttryck för inrikespolitik - man vill framstå som det mest Europavänliga partiet och kommer onekligen att skilja ut sig från Moderaterna som är försiktigare om euron och i diffusa vändningar talat om en "nationell" politik inom EU. Även detta är givetvis ett uttryck för att inrikespolitiken tar över -
eller en, förhoppningsvis felaktig, föreställning om vad som går hem inrikespolitiskt.
Europavalet borde utkämpas på en klart europeisk plattform. Men partierna är alltjämt nationella. Därför blir det som det blir. Men kanske finns också en fara i att vara alltför nationell begränsad eller i att alltför mycket styras av interna partikalkyler. I så fall är det Socialdemokraterna som löper den största risken inför den 7 juni.