Publicerad: 2007-04-22 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-04 02:03
Lars Leijonborgs ställning står inte på dagordningen vid folkpartiets kommunala riksmöte i Örebro, men kommer förstås ändå att diskuteras informellt. Det är naturligt. Partiledarfrågan aktualiseras i alla partier efter stora valbakslag. I folkpartiets fall tillkommer skandalen med dataintrånget.
Många, däribland UNT, ansåg när skandalen blev känd två veckor före valet att det klokaste Lars Leijonborg kunde göra i det läge som uppstått var att träda tillbaka. Men folkpartiets medlemmar gör ett stort misstag om de intalar sig att dataintrånget eller Leijonborgs person är den viktigaste förklaringen till att partiet tappade fem procentenheter i förhållande till valet 2002. Inte heller det faktum att konkurrensen från moderaterna och centern var starkare 2006 än 2002 räcker som förklaring. Partiet måste rannsaka sin politik och sin självbild.
För de fp-aktiva är folkpartiet det parti som tillsammans med socialdemokraterna drev igenom allmän rösträtt och parlamentarism, vars tidiga företrädare drev fram de första viktiga välfärdsreformerna, som aldrig lockades av totalitära idéer under demokratins skymningstid under 30- och 40-talen, som hejdade den ?socialistiska skördetiden? efter andra världskriget och som gått i spetsen för jämställdhetspolitik och en aktiv internationalism där bistånd och stöd till demokratisering av diktaturer har varit huvudpunkter. Och de har rätt.
Folkpartiet har verkligen spelat alla dessa roller, i kraft av en hållbar ideologi och ledande politiker som kunnat visa att fri företagsamhet inte står i strid med social trygghet och som funnit det lika viktigt att stärka skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter som att hävda skolans betydelse för att utjämna klassklyftor. Partiet har andra historiska förebilder och intellektuella inspiratörer än moderater och kristdemokrater och andra internationella kontaktnät och inga skäl att skämmas för någondera.
Andra partier har genomgått stora idémässiga förändringar under den tid de varit verksamma. DN:s förre chefredaktör Hans Bergström jämförde vid ett tillfälle partiernas nutida programskrifter med motsvarande texter från 20-talet. De liberala eller frisinnade programtexterna från denna tid hade utan stora principiella förändringar kunnat användas också nu, medan motsvarande äldre texter från andra partier hade varit otänkbara i dag.
Men att ha den bästa historien vinner inga val. Ofta anar man bland folkpartister en frustration över att den politiska kartan inte längre ser ut som den gjorde på Bertil Ohlins tid då folkpartiet var socialdemokraternas främsta utmanare, eller under Bengt Westerbergs framgångsår då den som varken ville ha löntagarfonder eller trodde att stora skattesänkningar var lösningen på alla samhällsproblem kunde rösta liberalt. Nu har moderaterna fått en ny ekonomisk politik och centerpartiet, eller åtminstone viktiga delar av det, har liberaliserats. Alliansen har gjort hela borgerligheten trovärdig som regeringsalternativ. Ska folkpartiet spela en stark självständig roll i det nya politiska landskapet så måste man till att börja med inse hur mycket som har förändrats.
Att då fastna i en debatt om etiketter leder ingenstans. Kärnan i den förnyelse av budskap och politik som många väljare uppfattade 2002 var viktig och sakligt motiverad. Skolpolitiken - som inte var ny ens 2002 - anknyter till gamla liberala traditioner. Arbetslinjen som en väg bort från utanförskap kan återupprätta värdigheten hos dem som annars riskerar att slussas runt mellan olika bidragssystem. Integrationspolitiken är en nationell ödesfråga, oavsett vad man tycker om språkkrav för medborgarskap. Kopplingen av kunskap och arbete till den globaliserade ekonomins nya verklighet är naturlig för ett parti med internationella perspektiv.
Problemet med politiken 2002 var inte att den väckte debatt. Att vara
?snäll?mot alla och aldrig bli ifrågasatt är ingen hållbar affärsidé för ett politiskt parti. Problemet var att partiledningen frestades att vinna uppmärksamhet genom att gång på gång spela ut oväntade ståndpunkter,
ibland på ett sätt som skapade osäkerhet om känslan för grundläggande frihetskrav eller för partiets traditionella internationalism.
Det symboliskt viktigaste
exemplet var när partiet mumlade med om övergångsregler för nya EU-länder. Moderaterna gick längre i fel riktning, men skadades inte eftersom förväntningarna på dem redan från början var lägre i denna fråga, medan centern överraskade genom att inta den hållning som naturligt hade varit folkpartiets. Samtidigt efterlyste traditionella fp-sympatisörer jämställdhetsprofilen, viljan att hävda individens integritet inför nya övervakningsmöjligheter och engagemanget för samhällets glömda.
Nu räcker det inte att visa resultat i regeringsställning. Folkpartiet måste återerövra gamla liberala värden och samtidigt inse att det politiska landskapet har förändrats i grunden.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör