Publicerad: 2009-07-23 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-13 02:04
I övermorgon är det val i Kurdistan i norra Irak, en region som ofta utmålats som Iraks stora hopp. Det är inte svårt att förstå varför. Självstyret har givit miljontals människor en möjlighet att kliva ur Saddamtyranniets skugga och börja på nytt efter krig, fördrivning och folkmord.
Det erbjuder också värdefulla möjligheter för den större kurdiska kampen för rättigheter och erkännande, som ju sträcker sig långt utanför Iraks gränser. "Södra Kurdistan" är numera vallfärdsort också för kurder från Turkiet, Iran och Syrien. Många drömmer om att ett starkt självstyre i Irak ska kunna stödja sitt folks rättigheter också utanför de egna gränserna, och bli navet i en lösning på hela den större kurdfrågan.
Men så högt ställda förväntningar är, olyckligtvis, lätta att svika. Kurdistan har varit oberoende från Bagdad sedan Kuwaitkriget 1991. Sedan dess har de två rivaliserande gerillarörelserna KDP och PUK i praktiken styrt var sin halva av området. Sex år efter Saddam Husseins fall från makten kvarstår den uppdelningen, också om självstyret till namnet är enat.
Partierna har heller inte ägnat andrummet efter 2003 åt att liberalisera sitt undantagsstyre. Tvärtom tycks Kurdistan ha fastnat i samma träsk av korruption, envälde och naturresursberoende som många andra stater i regionen. PUK och KDP bevakar svartsjukt sin makt, mot varandra och mot centralregeringen, men också mot den egna befolkningen. Valen vinner man genom att schackra fram en gemensam kandidatlista som sedan, med förenade krafter och en smula fiffel, enkelt kör över allt motstånd vid själva röstningen.
När nu val hålls på lördag kommer för första gången en stark utmanare mot den gemensamma listan att ställa upp, en inflytelserik grupp som brutit sig ur PUK. Det rör sig knappast om någon idealistisk demokratirörelse - utmanarna kommer ur samma gerillahierarkier som de politiker de kritiserar - och den verkar inte ha någon chans att faktiskt vinna, ens om vi bortser från risken för våld och valfusk.
Men genom att bryta tvåpartihegemonin har den nya listan ändå släppt in ljus och luft i kurdisk politik och, förhoppningsvis, åstadkommit en förändring som kan bjuda in till en hoppfullare framtid.
Iraks kurder har offrat mycket, och de förtjänar mer.
Av: Aron Llund Vik ledarskribent