Som Sveriges Radios korrespondent för Asien, från Afghanistan till Östtimor, tycktes Nils Horner ständigt vara på resa. Så sent som i måndags rapporterade han om begravningen av Afghanistans vicepresident Mohammad Fahim inför presidentvalet nästa månad. Andra rapporter de senaste dagarna handlade om det försvunna flygplanet från Malaysia Airlines, om en kontroversiell säkerhetslag i Sydkorea och om hur luftföroreningarna i Peking drabbar också Kinas grannländer.
I går sköts han ned på öppen gata i Kabul, när han skulle göra intervjuer inför valet, i ett område som betraktades som relativt säkert. Säkerhetspådraget ska ha varit ovanligt stort på grund av begravningen av vicepresidenten, men samtidigt tycks det annalkande valet ha lett till en generell skärpning av hotbilden.
Meningen med journalistik är ytterst att göra världen mer begriplig. Om ingen berättar om problem och orättvisor kan heller inget göras för att komma till rätta med dem. Både i Afghanistan och på andra håll finns krafter som vill förhindra att information om förhållandena når omvärlden. Journalistik kan vara farlig, men utan journalistik skulle vi alla veta betydligt mindre om den värld vi lever i.
I går var inget närmare känt, vare sig om Nils Horners mördare eller om motivet. Men oavsett omständigheterna förefaller det som om en tidigare okänd brutalisering gripit omkring sig i många av världens konfliktzoner. Yrkesgrupper som journalister, fotografer, läkare, sjukvårdspersonal, lärare och hjälparbetare betraktas som legitima måltavlor av beväpnade grupper. Ibland handlar det om att förhindra insyn. Ibland är syftet vanlig utpressning – att kidnappa västerlänningar, journalister, hjälparbetare, företagare eller andra, kan helt enkelt vara ett sätt att skaffa pengar. Medan sjukvårdspersonal och hjälparbetare tidigare kunde röra sig ganska oantastade så riskerar de i dag att betraktas som fiender för att de också anses hjälpa motståndaren.
I bakgrunden anas ofta en form av konspirationstänkande av det slag som alltid är en följd av politiskt eller religiöst motiverad extremism. Själva tanken på oberoende rapportering eller kritisk granskning ter sig hotfull, både för den som har något att dölja och för den som tror sig ha ett exklusivt monopol på sanningen. Journalister, läkare eller hjälparbetare kan då ses som företrädare för samma fientliga omvärld som soldater på motståndarsidan, regeringstjänstemän, valobservatörer eller utländska trupper på fredsbevarande uppdrag.
Mordet är ett hårt slag för Nils Horners anhöriga, för Sveriges Radio och för alla som har uppskattat hans rapportering. Men det journalistiska uppdraget är viktigare än någonsin.