Publicerad: 2011-08-21 00:00
Normalt sett räknas pensionerna upp varje år med inkomstförändringen i Sverige. Men när arbetslösheten ökar betalas mindre pengar in till systemet och då räknas i stället pensionerna om enligt ett balansindex. Detta är en av finesserna med systemet från 1999, att underskott inte ska läggas till underskott och hota de framtida pensionerna.
Det gamla ATP-systemet blev uppenbart ohållbart i och med krisen i början av 1990-talet. Det nya systemet är betydligt mer ramstarkt. Utdelningen bestäms både av avgifterna som betalats in, av den ekonomiska utvecklingen och av börsutvecklingen. Riskspridningen är därmed stor och transparensen i det nya systemet gör också att var och en kan se över sin pension och påverka den i god tid.
Riskerna med det nya pensionssystemet, och med pensionssystem i stort, är lika mycket politiska som ekonomiska. Som den senaste valrörelsen visade kan viljan att dela ut pengar till väljarna vara stor. Med en sämre ekonomisk utveckling framöver finns alltså risk för att politikerna ändå lovar bibehållna pensioner. I förlängningen kan det innebära, precis som fallet var med ATP-systemet, att man börjar ”tulla” på nästa generations pensioner och åter börjar att undergräva systemet.
Men det är naturligtvis betydligt svårare att genomföra politiska förändringar när alla 30-åringar kan följa utvecklingen och se vad som händer i sina pensionsbesked. Just transparensen är därför en av de viktigaste delarna av det nya systemet.
Den nye socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt har ett flertal gånger under våren antytt att pensionssystemet måste förstärkas och att pensionerna, om inte regeringen lyssnar på honom, kommer att bli en valfråga 2014. Politiker kan ha ett egenintresse av att framställa pensionerna som hotade.
Pensionsbolagen har också ett intresse av att skapa osäkerhet kring framtida pensioner. I massiva marknadsföringskampanjer talas det om behovet av att förvalta kapitalet om det ska bli möjligt att behålla en någorlunda hög levnadsstandard som pensionär. Sammantaget handlar det om enorma belopp som livbolagen slåss om att få ta hand om, mot en avgift förstås.
Det finns också goda skäl för var och en att se över de delar av sin pension man kan påverka, det vill säga tjänstepensionen, premiepensionen och ett eventuellt privat pensionssparande. Samt att fundera på det enskilt viktigaste beslutet för pensionens storlek, vid vilken ålder man ska börja ta ut den. Men i grunden är det svenska pensionssystemet robust och pålitligt.
Det viktigaste för den framtida trovärdigheten för systemet är att det fortsätter att utvecklas i brett politiskt samförstånd. Justeringar kommer att behövas om medellivslängden fortsätter att öka samtidigt den ekonomiska oron i Europa tilltar. Men så dramatiska förändringar ska inte komma att behövas. Enligt en prognos som Riksförsäkringsverket gjorde när systemet infördes kommer en person född 1990 att behöva arbeta två år längre för samma pension som en person född 1940.
Sverige har en avundsvärd situation, som redan reformerat systemet i och med överenskommelsen från 1994, och som står väl rustat för nästa ekonomiska nedgång med ordning i statsfinanserna. Många europeiska länder, inte bara i Sydeuropa utan också exempelvis Frankrike och Storbritannien, har det jobbet framför sig och tvingas att utföra det under helt andra omständigheter. Då krävs mer drastiska grepp som också redan skapat social oro i dessa länder.
Sverige kan alltså justera systemet i någorlunda lugn och ro, i trygg förvissning om att pensionerna fortsätter att betalas ut i framtiden.