Publicerad: 2009-01-04 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-13 14:04
Leder den ekonomiska utvecklingen till att Ryssland och Kina med tiden blir demokratiska? Att det blir så har varit ett näst intill självklart antagande i många statsvetenskapliga och ekonomiska analyser.
Men i Ryssland går utvecklingen när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter uppenbart åt fel håll. I Kina finns ett visst utrymme för debatt på lokal nivå, men inget alls i de frågor som är avgörande för landets framtid. Men i båda länderna har ekonomin utvecklats starkt.
Det har visserligen gått ganska kort tid sedan Ryssland och Kina bytte ekonomiskt system och fick de höga tillväxtsiffror som gällt de senaste åren. Men det finns ändå forskare som i dag på allvar ställer frågan om det faktiskt finns ett långsiktigt hållbart alternativ till den demokratiska marknadsekonomi som vunnit så mycket terräng de senaste tjugo åren. Kan en auktoritär kapitalism vara lika stabil som en demokratisk?
Västmakternas seger i andra världskriget och sedan i det kalla kriget har gjort att begreppen modernitet och modernisering uppfattats som entydiga och självklara. Men det fanns åtminstone två alternativa moderniteter att välja på.
Kommunismens anspråk på att besitta en bättre och snabbare väg till utveckling saknade trovärdighet. Men hur var det med det odemokratiska alternativet till höger? De regimer som stod för det dukade under i krig. Kan en mer begåvad och mindre extrem diktatorisk regim överleva med hjälp av en dynamisk ekonomi?
Höstens finanskris kan åter ändra perspektivet. Pressen på Rysslands ekonomiska och politiska system växer och det är inte självklart att Kina de närmaste åren kommer att utvecklas i samma snabba takt som hittills. Men man kan därför inte säga att frågan är överspelad.
Två statsvetare i Uppsala, Sten Widmalm och Sven Oskarsson har i en nyutkommen studie för tankesmedjan Glasshouse Forum granskat uppfattningen att ekonomisk utveckling leder till demokrati och funnit att modellen måste formuleras om.
Någon ytterligare faktor, förutom själva tillväxten, måste uppenbarligen till. Den som läst Karl Popper skulle kunna peka på förekomsten av en kritisk attityd, alltså en vana att ifrågasätta invanda sanningar och påbud från överheten. Många har i Robert D Putnams efterföljd pekat på det som brukar kallas för socialt kapital, medborgarnas tillit till varandra och vilja att engagera sig för gemensamma projekt.
Men en avgörande faktor har ofta förbisetts. Genom jämförelser mellan en rad länder som utvecklats starkt ekonomiskt kan Widmalm och Oskarsson visa att det som skiljer Ryssland och Kina från Sydafrika, Brasilien och Indien är graden av tolerans i samhället.
Toleransen mot minoriteter, till exempel etniska och sexuella, är påfallande mycket lägre i Ryssland och Kina än i de andra jämförda länderna.
Jämför man ett antal utvecklade länder med varandra finner man dessutom att toleransgraden har sjunkit påtagligt i exempelvis Frankrike, medan den är fortsatt hög i Storbritannien, Tyskland, Sverige och USA.
Toleransen växer inte automatiskt med den ekonomiska utvecklingen.Kravet för att de två ska följas åt är att inkomstskillnaderna inte är alltför stora. I Ryssland och Kina är skillnaden påtaglig.
Men att ekonomisk utveckling inte automatiskt leder till demokratisering är inte riktigt detsamma som att auktoritära stater med en kapitalistisk ekonomi också är stabila.
Hur framgångsrika sådana stater än kan tyckas vara i det korta perspektivet så är de sannolikt också betydligt mindre kriståliga än demokratier med en normalt fungerande marknadsekonomi, med strukturer som uppmuntrar experiment och nya idéer.
Idén om en automatisk utveckling mot demokrati var nog aldrig särskilt trovärdig. Men i så fall är också det omvända rimligen sant: Demokratin är inte automatiskt otänkbar. Om den "materiella basen" inte avgör allt så finns det ett utrymme för politiken.