Publicerad: 2007-09-27 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 17:02
I Sverige kallas hon Silvia, och det är tämligen klart vad hon har för ställning. I USA heter hon fru Bush, och har en mer diffus roll som "bihang" eller "stöd". Förr hette hon mrs Clinton - en kvinna som snabbt skapade sig en egen tydlig politisk plattform på hög nivå. Någonstans där kan balansakten för rikets "första dam" eller "first lady" illustreras: att äga glamour, präktighet, självständighet och en toppkarriär i egenhändigt vald mix.
I Frankrike kan vi krydda anrättningen med egensinnighet och mystik. Hon heter Cécilia (alltså Sarkozy - men i medierna har hon aldrig något efternamn vilket ger mindre distans och respekt - kvinnor behandlas ju så).
Det är i detta fall högst oklart vad denna första dam och presidenthustru officiellt ska fylla för funktion - annat än att kittla medierna till vanvett med sina drag av Greta Garbo och Jackie Kennedy. Hon tycks vara en person som hellre inte syns alls än står i skuggan - och alltså helst äger strålkastarljuset själv. Och när hon väl träder fram i ljuset kan journalister tolka in hela draman i ytliga detaljer som hur hon är klädd, hur hon valt att fixa håret eller om hon låtit bli att sminka sig.
Presidentparet gillar inte den publicitet som de själva frammanar. Nicolas Sarkozy använde kontakter med tidningen Paris Match ägare för att se till att dess chefredaktör avskedades, sedan denne publicerat en bild på hustrun och en man som hon vänsterprasslat med. Presidenten kan ringa Le Monde och be dem låta bli att skriva om hans maka, och Cécilia Sarkozy ska själv ha ringt direkt till en reporter på Le Nouvel Observateur och meddelat att "hans karriär är över".
Detta har knappast stöd i den franska konstitutionen, men helt uppenbart möter det långtgående acceptans. Det speglar en underdånig inställning till makten och eliten som skulle vara fullständigt otänkbar i flertalet europeiska länder, och som inte kan vara annat än skadlig för demokratin och yttrandefriheten. Någon grävande journalist borde ju faktiskt ta reda på vad Cécilia Sarkozy gör i sitt arbetsrum intill makens i Elyséepalatset.
Madame Sarkozy deklarerade tidigt att det skulle vara urtråkigt att bli presidenthustru. Kanske var det därför hon snabbt fick uppdraget att åka till Libyen och förhandla med Muammar Gadaffi om frisläppandet av de bulgariska sjuksköterskorna och den palestinska läkaren. Hur Frankrike i samma veva lyckades att även stärka de affärsmässiga banden med Libyen är höljt i dunkel. Första damen är nämligen, med sin icke-ställning, inte skyldig att svara på något.
Innan Cécilia Sarkozy får fler uppdrag bör Frankrike rent konstitutionellt klara ut hennes roll.
Hon är ingen anställd tjänsteman - det skulle väl vara nepotism i så fall. Hon är heller ingen folkvald politiker. Faktum är att fransmännen inte ens kan veta säkert var hon står politiskt. Hon avstod från att rösta på valdagen 6 maj, då hon för övrigt höll sig undan helt från rampljuset liksom under hela valrörelsen. När maken väl var vald flyttade hon dock genast in i Elyséepalatset.
Om Nicolas Sarkozy nu sagt att hustrun är hans "akilleshäl" inser han säkert problemet. EU-kommissionen har redan reagerat på den diffusa ordningen.
Och artiklar i utländsk press, såsom denna, kan presidentparet knappast komma åt.
Maria Ripenberg
Ledarskribent