Publicerad: 2011-03-23 00:00, senaste uppdaterad: 2011-03-23 17:03
Men med statistik är det nu så att den förblir siffror, och bara siffror, om man inte gör en ansats att förstå vad som ligger bakom procenttalen. Det krävs inget geni för att räkna ut att gruppen ”invandrare” ser annorlunda ut än gruppen ”svenskar”, både vad gäller ålders- och könssammansättning, och sådant som exempelvis utbildningsbakgrund, inkomstnivåer, bostadsort, och så vidare — och att det är sådana grundläggande faktorer som spelar roll, snarare än hudfärgen eller religionen.
År 2010 var exempelvis nästan två tredjedelar av de asylsökande i Sverige män, medan närmare en tredjedel var barn mellan 0 och 17 år. Och att lista ut att unga män begår fler brott än äldre kvinnor är ju inte precis raketforskning.
Dock forskning. Vid Stockholms universitet har en vetenskapsmannatrio bestående av Jerzy Sarnecki, kriminologiprofessor, och doktor Martin Hällsten och professor Ryszard Szulkin, bägge sociologer, givit sig i kast med att bena ut exakt vad invandrares överrepresentation i brottsstatistiken beror på. Och det är förstås, till ingens förvåning, precis sådant som man kunde förvänta sig.
Man har följt 66 330 personer i Stockholmsområdet, och upptäckt att när socioekonomiska faktorer vägs in i beräkningen, och invandrare och svenskar med likartade uppväxtförhållanden ställs sida vid sida, faller överrepresentationen av personer med utländskt påbrå dramatiskt. För s.k. andra generationens invandrare försvinner exempelvis 81 procent av överregistreringen, när det gäller män, och i princip hela den kvinnliga andelen.
Den så kallade invandrarbrottsligheten är alltså inte en fråga om att människor från andra länder skulle vara mer benägna till brott, utan om samma gamla socioekonomiska elände som alltid. Det är bara det att våra tidigare helsvenska klassklyftor sakta men säkert håller på att etnifieras, genom kombinationen av utomeuropeisk flyktinginvandring och en stelbent och ogästvänlig arbetsmarknad. Och i ett samhälle där ursprunget tillåtits bli en klassmarkör, börjar fantasierna om kriminella utlänningar skena.
Lösningen är inte att upprepa felet, och söka svaret i integrationsåtgärder eller kulturskillnader. Det är att se till att det finns jobb och företagarchanser, ha en solid skola och ett pålitligt rättsväsende, och att bygga bort de slumkvarter som vi numera — typiskt nog — börjat kalla ”invandrarförorter”.