Publicerad: 2010-06-17 00:00
Sovjetledaren Michail Gorbatjovs ambition att privatisera tidigare kollektivt ägd mark ledde till sammandrabbningar mellan kirgizer och uzbeker som krävde 300 människors liv. Men det är svårt att se någon omedelbar koppling mellan dessa stridigheter och de som nu ägt rum.
Tvärtom har en FN-talesman konstaterat att oron tycks ha utbrutit samtidigt och samordnat på fem olika platser. Omständigheterna pekar starkt mot att det är personer som är lojala mot den i april störtade presideten Kurmanbek Bakijev som gått till aktion i syfte att destabilisera den nya regering som då tillträdde. Och det är i så fall inte förvånande att man väljer att spela på minnet av striderna för 20 år sedan. Det finns rent av uppgifter om att samma maskerade och beväpnade män först angripit den ena folkgruppen och sedan den andra, för att nå maximal splittrande effekt.
De centralasiatiska staterna är alla tämligen konstlade skapelser – också ett resultat av politiska manipulationer, i detta fall under sovjettiden. Språken, med undantag för det iranska språket i Tadzjikistan, är likartade, religionen densamma och dagens statsgränser har inga historiska förebilder. Gamla eliter från kommunisttiden bytte kostym och fortsatte styra som förut efter Sovjetunionens fall, med Kirgizistan som enda undantag. Där har nu två revolutioner på några få år inträffat, den senaste alltså så sent som i april.
Den ledning som då tillträdde har ingett förhoppningar. President Roza Otunbajeva kallar sig socialdemokrat och betraktas som reformsinnad och västvänlig. Den störtade Bakijev framstår däremot som en skumraskfigur med alltför många gangsterkontakter. Men Ryssland och USA, som båda har baser i landet, har agerat försiktigt.
Otunbajevas regering hoppas nu på rysk hjälp mot Bakijevs hantlangare och frestar med att baskontraktet med USA kan ses över. USA föredrar att FN och säkerhetsorganisationen OSSE agerar. Men om ryssar och amerikaner blockerar varandra kan Kirgizistan bli ostyrbart.