Publicerad: 2006-11-12 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-15 07:03
Man kan vara nästan säker på att den nya demokratiska majoriteten i USA:s senat och representanthus inte kommer att driva fram en omedelbar reträtt från Irak. Teoretiskt skulle demokraterna kunna använda sin majoritet i kongressens två kamrar för att stoppa nya anslag till krigföringen. Men det är bara en minoritet av demokraterna som verkligen förordar något sådant.
Förklaringen är inte att majoriteten bland demokraterna skulle tycka att kriget skötts bra. Många men inte alla röstade för det, i tron att Saddam Hussein verkligen förfogade över massförstörelsevapen och i föreställningen att administrationen hade en klar strategi för vad som skulle ske sedan diktatorn störtats. Men att båda dessa föreställningar visade sig vara felaktiga är inte i sig ett argument för att omedelbart dra tillbaka trupperna. Frågan är hur man ska avveckla engagemanget utan att göra en redan kritisk situation ännu värre.
Den parallell med Vietnamkriget som ofta dras är på en viktig punkt missvisande. FNL i dåvarande Sydvietnam var en kommunistiskt ledd nationell motståndsrörelse med rötterna i den tidigare kampen mot det franska kolonialväldet. Men i Irak finns inget liknande. Tvärtom slits landet sönder i ett sekteristiskt våld där olika milisgrupper bekämpar varandra utan något gemensamt mål.
Det började med att såväl tidigare anhängare till Saddam Husseins Baathparti som sunniextremister med uttalade kopplingar till al-Qaida inledde ett terrorkrig mot den shiatrogna folkmajoritet som förtrycktes under den gamla regimen och som dominerar det nya Iraks politik. Shiatrogna miliser har sedan börjat attackera sunniter på samma sätt - vartill nu också kommer att de två största shiamiliserna börjat föra krig mot varandra i södra Irak.
Till allt detta kommer att många ministrar beskyddar "sin" milis, liksom att polisen och många andra statsorgan infiltrerats av milisgrupper. Både företag och vanliga medborgare som har möjlighet flyttar i dag norrut, till de mer stabila och säkra kurdiska områdena.
En del menar att det vettigaste helt enkelt är att dra tillbaka de utländska styrkorna och samtidigt dela Irak i tre delar för sunniter, shiiter och kurder. Men risken är naturligtvis mycket stor att vi då får en upptrappning av den etniska rensning som redan pågår i delar av landet och ett inbördeskrig som är ännu blodigare än det lågintensiva krig som nu pågår. Och risken för att grannländer som Iran, Syrien och Saudiarabien dras in är också överhängande. Ett alternativ är möjligen en decentralisering i andra former, till provinserna i stället för till etniskt definierade regioner.
Häromveckan gick rykten om en militärkupp som skulle ersätta premiärminister Nuri al-Malikis regering med "en stark man". Den nya irakiska armén anses fungera bättre än polisen och vara mindre infiltrerad av miliserna. Men en sådan "lösning" skulle innebära att ambitionen att skapa mer demokratiska förhållanden gavs upp, samtidigt som den sannolikt skulle leda till nya revolter från olika grupper som ansåg sig överkörda.
Både demokrater och republikaner söker nu i stället efter ett sätt att skapa förutsättningar för en stegvis amerikansk och allierad reträtt. Också president Bush tycks nu vara beredd att delvis tänka om , vilket markeras av att försvarsminister Donald Rumsfelds avgång. Han borde förstås ha gått för länge sedan. Den nye försvarsministern, Robert Gates, ingår i den arbetsgrupp för översyn av irakpolitiken som leds av James Baker som själv var utrikesminister under den förre president Bush, den nuvarandes far.
Ett spår som gruppen sägs följa är att rekommendera en ny amerikansk linje mot Syrien och Iran, som antas ha inflytande över olika aktörer i Iraks politik. Från Syrien har den senaste tiden också kommit signaler om en öppning av något slag - och säkert under vissa villkor - mot USA. Till skillnad från Bush har Baker ald-rig hävdat att samtal med dessa regimer ger dem legitimitet eller belönar dem för dåligt uppförande.
Ännu ett spår skulle kunna vara att ange en tidtabell för ett amerikanskt tillbakadragande. Tanken är att man då skulle öka pressen på Iraks reger-ing att ta sig samman och lösa både sina interna konflikter om t ex författningen, oljeinkomsterna och behandlingen av tidigare medlemmar av Baathpartiet och att själv ta ansvar för säkerhetsfrågorna. Men andra varnar för att resultatet skulle kunna bli att milisgrupperna ökar sina ansträngningar att ta kontroll över så stor del av Irak som möjligt innan USA drar sig tillbaka.
En av de ledande demokraterna, Delawaresenatorn Joe Biden, har redan konstaterat att det enda sättet att ändra kurs i Irak är genom samarbete mellan demokrater och republikaner. Svårigheterna är så stora att inget parti vill riskera att ensamt anklagas för fortsatta misslyckanden. De som hoppas på en snabb kursomläggning lär bli besvikna. Men å andra sidan vet ingen heller hur en snabb kursomläggning som verkligen fungerar skulle kunna se ut.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör