Publicerad: 2010-02-18 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-30 10:03
Milosevics eget parti, Socialistpartiet, försöker nu framträda som ett normalt nästan socialdemokratiskt parti och Milosevics anhängare har marginaliserats. Lika anmärkningsvärt är att det så kallade Radikalpartiet som var Milosevics självklara allierade sänkt tonläget och i likhet med Franjo Tudjmans gamla nationalistparti i Kroatien försöker framstå som ett nästan normalt högerparti. Den tidigare partiledaren Vojislav Seselj har ställts inför krigsförbrytardomstolen i Haag och lär inte kunna komma tillbaka.
Trovärdigheten i dessa kostymbyten är väl inte överväldigande. Men de illustrerar ändå att även en del tidigare extremister har verklighetssinne nog för att byta repertoar. Än så länge är det dock bara det liberala partiet LDP som öppet talar för att Serbien måste lägga Kosovofrågan bakom sig och bli en normal europeisk stat och medlem också i Nato. Det är naturligtvis den mest sofistikerade hållningen - bara genom den europeiska integrationen kan Serbien hoppas på att kunna återknyta de historiska banden till Kosovo.
Också Kosovo hoppas naturligtvis på EU-medlemskap i tidens fullbordan. Men läget i landet kunde vara bättre. Arbetslösheten är hög, korruptionen utbredd och den organiserade brottsligheten kan ofta operera mer eller mindre ostörd. Staten förmår inte hävda sin auktoritet med egna resurser, utan är beroende av 2000 poliser, domare och åklagare från EU och av 10 000 Natosoldater. Fyra miljarder euro har pumpats in sedan kriget 1999.
Ett land som inte fungerar bättre än så kan inte släppas in i EU. I värsta fall blir Kosovo ett exempel på att bistånd även om det hjälper för stunden kan driva in ett land i en ond cirkel där ingenting kan uträttas utan stöd utifrån. En genomtänkt strategi för att minska biståndsberoendet och få till stånd en ekonomisk utveckling som genereras med landets egna resurser är nödvändig.