Publicerad: 2010-03-03 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-19 08:03
Sedan hösten 2008 ska samtliga elever ges skriftliga omdömen om sin kunskapsutveckling. Det är upp till varje skola att besluta om omdömenas utformning. Om rektorn så vill får de vara betygsliknande. Det står även skolor fritt att ge omdömen om elevens utveckling i övrigt, det som i vardagligt tal kallas ordningsomdömen.
Skolverket har i en rapport granskat reformens effekter. Två saker framgår tydligt. För det första att skriftliga omdömen har ett oerhört starkt stöd i lärarkåren, 90 procent av lärarna är positiva. För det andra att rapportförfattarna i sin granskning uppenbarligen inte kan skilja på personlig uppfattning och vad lagar och förordningar säger. Det märks både i rapporten och i de kommentarer som projektledaren Sandra Mardones Larsson ger till Svenska Dagbladet.
Kanske hade det varit klokare att inte lägga ansvaret för utformningen av omdömen på skolnivå, utan att istället ha flyttat upp det på kommunal nivå. Elever och föräldrar har svårt att se logiken i att två grannskolor kan ha vitt skilda omdömen.
Men när Skolverkets Mardones Larsson ifrågasätter reformen riktar hon in sig på annat. Dels angriper hon betygsliknande omdömen: "Det är inte bra, så är det absolut inte tänkt". Dels går hon till angrepp mot ordningsomdömen: "Det är inte meningen att skolor ska bedöma elevernas beteende". Men i Skolverkets egna råd till landets skolor slås fast att förbudet mot omdömen med "karaktären av betyg, är borttaget" samt att rektor kan införa omdömen som beskriver elevens "sociala utveckling". De skriftliga omdömena ute i skolorna bryter alltså inte mot lagar och förordningar, bara mot rapportförfattarnas egna uppfattningar.
Skriftliga omdömen ska inte till förvillelsen likna betyg. Syftet med regeringens reform måste vara att ge mer och bättre information om elevernas kunskaper, inte att smyga in betyg från första klass. Men om detta handlar inte Skolverkets rapport. Den handlar, tyvärr, mer om tjänstemän som inte kan skilja privata åsikter från yrkesrollens krav.
Av: Karl Rydå Ledarskribent