Publicerad: 2006-04-30 10:13, senaste uppdaterad: 2010-03-03 09:03
Folkhemmet före Per Albin, med underrubriken Om välfärdssamhällets liberala och privata rötter, är titeln på en rapport som näringslivets tankesmedja Timbro utgav i veckan. Man kan väl utgå från att ett av syftena varit att något störa den socialdemokratiska uppladdningen inför första maj.
Men det hindrar inte att det som författaren, Anders Johnson, skriver är korrekt. Välfärdssamhället uppfanns inte av Per Albin Hansson och flera grundläggande reformer genomfördes före, ibland långt före, socialdemokratins långa maktinnehav.
Att berätta om detta är angeläget året om.
Bakom föreställningen om välfärdspolitiken som något som inleddes 1932, när Per Albin Hansson bildade regering, ligger en förväxling av välfärdens institutioner och välfärdens kvantitativa omfattning. Systemen byggdes ut och kompletterades från 30-talet och framåt när ekonomin gick bra och resurserna växte. Men många av de reformer som lade grunden till den kommande välfärdspolitiken hade genomförts tidigare under 1900-talet och hade stått på radikala politikers dagordning ännu längre.
Den tidiga socialdemokratin var dock inte alltid så intresserad av välfärdspolitik — många fruktade att effekten skulle bli att arbetarnas intresse för ett socialistiskt systemskifte skulle svalna om angelägna behov kunde tillgodoses utan att kapitalismen upphävdes. Den första stora socialpolitiska motionen i Sveriges riksdag väcktes dessutom långt innan någon socialdemokrat kunnat väljas in, av liberalen Adolf Hedin år 1884. Hedin krävde arbetarskydd, pensions- och olycksfallsförsäkring
för arbetare och sågs som de fattigas och utnyttjades egen talesman i en riksdag som dominerades av konservativa grupper.
Stegvis genomfördes ändå Hedins förslag. Mest känt i dag är antagligen beslutet om folkpension som antogs 1913, när liberalen Karl Staaff var statsminister. Olycksfallsförsäkringen kom 1918 när Staaffs efterträdare Nils Edén ledde en koalitionsregering av liberaler och socialdemokrater. Samma regering genomdrev åtta timmars arbetsdag och — som sin största triumf — allmän och lika rösträtt för kvinnor och män.
Både ideologiska och realpolitiska skäl drev dock det förra sekelskiftets liberaler till att också försöka bygga upp välfärdspolitiska institutioner med helt andra förtecken. 1903 grundades Centralförbundet för socialt arbete, CSA, för att agitera för socialpolitiska reformer samtidigt som man tog egna initiativ för att konkret förbättra situationen på olika områden. De tongivande var ofta liberaler, men också socialdemokrater och företrädare för högern deltog i verksamheten.
En av de ledande i CSA var den liberale riksdagsmannen G H von Koch som till mycket annat också var en av initiativtagarna till Kooperativa förbundet 1899. I en tid när det förekom att bruken band sina anställda till inköp till överpris i brukets egen handel eller betalade ut en del av lönen i varor var kooperationen en frihetsrörelse som liberaler lätt kunde identifiera sig med. För socialpolitiker som von Koch fanns det ingen konflikt mellan frivilliga initiativ av detta slag och krav på t ex obligatoriska socialförsäkringar. Syftet i båda fallen var att skapa förhållanden där människor inte längre skulle behöva stå med mössan i hand och hoppas på ett välvilligt bemötande från överheten.
Anders Johnson hade kunnat vara tydligare med distinktionerna när han å ena sidan skriver om frigörande initiativ av detta slag och å andra sidan de mer "patriarkala" välfärdsinrättningar som många företag införde för sina anställda. Bruksanda under överinseende av en välvillig patron och gemensamt ansvarstagande i ett kooperativ är inte samma sak. Enskilda alternativ byggda på gemensamt ansvarstagande kan vi behöva mer av — men inte av gammaldags bruksmentalitet.
Vid det seminarium där Johnsons skrift presenterades hävdade någon att liberalerna genom att själva driva en rad välfärdsreformer hade bidragit till att skapa den alltför starka stat som de nu kritiserar. Vari skulle då skillnaden mellan liberalism och socialdemokrati egentligen ligga?
Det uppenbara svaret under nästan hela 1900-talet har handlat om det ekonomiska systemet. Också starkt socialt engagerade liberaler har hållit på fri företagsamhet och marknadsekonomi som ett nödvändigt instrument för att ge människor frihet och större livschanser. Det har inte socialdemokrater. I dag hörs ett eko av dessa motsättningar i synen på företagande, på offentliga monopol och på den enskildes rätt i förhållande till stat, myndigheter och kollektiv.
Ändå är givetvis konflikterna i dag mindre än förut — vilket kanske i sig är förklaringen till att retoriken i stället skruvas upp. Men många talare som i morgon kommer att hävda att tryggheten och till och med demokratin i Sverige vunnits i hård kamp mot ett kompakt borgerligt motstånd tror antagligen på vad de säger. Hade de haft rätt så hade Branting aldrig understött Karl Staaffs reformpolitik och aldrig satt sig i samma regering som Nils Edén.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör