I veckan har det uppmärksammats att en del av konstnären Sadaf Ahmadis utställning på Kulturhuset i Borås stoppas (Borås Tidning, 6/9). Utställningen var planerad till den 16 september – årsdagen för Mahsa Jina Aminis död. Amini, den unga kurdiska kvinnan som greps av Irans moralpolis och vars död utlyste en omfattande protestvåg mot regimen.
Kulturchefen i Borås hänvisar till säkerhetsläget efter koranbränningarna samt till att människor kan ”bli sårade” av Ahmadis skulpturer föreställande kvinnoskepnader i heltäckande chador.
På kultursidor har kulturchefer och skribenter (exempelvis Göteborgs-Posten, 6/9, Expressen, 6/9, Aftonbladet, 6/9, ) rasat. Vilket förstås är utmärkt. Men när Expressens Victor Malm skriver att "Börjar kulturchefer och andra byråkrater med makt över det offentliga Sverige resonera så" har mullorna "fått som de vill" vill jag flika in att det inträffade inte är något nytt eller unikt. Några exempel:
2005: Konstnären Louzla Darabis målning Scène d’Amour, föreställande ett älskande par under en textrad ur Koranen, ingick på Världskulturmuseets utställning "No name fever" om aids. Målningen hade visats bland annat i Berlin och Johannesburg, men i Sverige plockades den ner. Ansvariga motiverade det med att det funnits "förtäckta hot" och museets chef förtydligade att många hade "känt sig väldigt kränkta av tavlan", att man måste man vara känslig för vad "andra grupper" har för grundvärderingar.
2009: Nobelmuseet arrangerade en utställning om yttrandefrihet (!) i Stockholm. Filmen Submission av författaren Ayaan Hirsi Ali och filmaren Theo van Gogh ingick där, samma film hade fått en islamist att mörda van Gogh 2004. Efter att ha rådgjort med en svensk imam klippte Nobelmuseet ner filmen. Ansvarig chef hävdade att man inte skulle utsätta utställningens målgrupp för "provocerande bilder".
2010: Elisabeth Ohlson, som ännu mest förknippas med Ecce homo, var aktuell med utställningen Jerusalem på tidigare nämnda Världskulturmuseet i Göteborg. Verken bestod av fotografier av hbtq-personer med de tre olika världsreligionerna närvarande i bilderna, varav ett fotografi med tre män vid en muslimsk bönematta. Efter att museet hade haft möten med religiösa företrädare som var negativt inställda plockades denna tavla ner. Fotografierna av kristna och judiska hbtq-personer fick hänga kvar, men alltså inte den enda tavlan med muslimska homosexuella.
2011: Kulturhuset i Stockholm ställde in en dansföreställning som skulle ingå i festivalen Celebration of Womanhood. En del av föreställningen bestod nämligen av musik och dans till en bön, en sura, från Koranen. Ansvarig chef försvarade censuren med att det hade varit "ansvarslöst" att genomföra arrangemanget.
Inte ens i dag, efter konstnären Lars Vilks död, kan "Profeten M. som rondellhund" visas på en utställning om Vilks konst i Blå Hallen i Höganäs. I stället för ett av Vilks mest kända verk har det fått hängas upp en svart tavla.
Sadaf Ahmadi som har kunnat visa sin konst i Frankrike i år, men nu censureras i Borås, är alltså i gott sällskap. Konst som kan visas i andra demokratier stoppas här.
I debatten har många hävdat att man inte får "kränka", allt ifrån tidigare JK Göran Lambertz till Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg. Vad trodde alla dessa "progressiva" opinionsbildare? Att censuren bara skulle drabba hemska rasister?
Låt Ahmadis ord om att hon censureras för att undvika sårandet av religiösa eka ett bra tag: "Det låter exakt likadant som i Iran".