Snart har fyra år passerat sedan Me too-uppropen hösten 2017, där kvinnor från samhällets alla hörn berättade om de övergrepp och sexuella trakasserier de utsatts för under livets alla delar. Genom boken “Gärningsmannen är polis – om trakasserier och tystnadskultur inom svensk polis” (Bazar förlag, 2021) får läsaren, genom journalisten Lisa Bjurwald och den före detta polisen Kerstin Dejemyr en inblick i de berättelser som kom fram i och med uppropet “nödvärn” och vad som hände sen.
En “Sara” blev långvarigt utsatt för sexuella trakasserier av en kollega inom polisen. Det började med oönskade sexuella inviter och gick sedan över i sexuellt nedvärderande kommentarer – ofta inför öppen ridå framför kollegor som inte sade ifrån. Det var dock inte kollegan som sedan blev konfronterad av chefen, utan “Sara” som hade sagt ifrån, eftersom hon inte “verkade bry sig om att passa in” och underförstått inte kunde acceptera trakasserierna. Hon fick lova att själv “bättra sig”.
En annan kvinna, kallad “Anja”, blev långvarigt utsatt för trakasserier av sin chef, vilket till slut gick så långt att hon blev våldtagen på en toalett. När händelsen polisanmäldes och Anja hörde av sig till skyddsombudet på kontoret, skvallrade ombudet vidare till den anklagade chefen om att Anja hade gjort en anmälan. När Anja väl hade ork nog att ta sig tillbaka till arbetet visste alla om vad som hade “hänt”. Och alla tog chefens sida. Hos HR-avdelningen fick Anja veta att chefen skulle få fortsätta, och att det var hon som skulle behöva byta polisområde om hon ville undslippa i chefen i sitt fortsatta arbete, eftersom “det är så det går till”.
Den bild som sätts i boken är inte smickrande för den svenska polismyndigheten. Priset är högt för den som påtalar en kultur av sexism och allmän acceptans för sexuella trakasserier. Dessa tas inte på allvar eller viftas ivrigt bort med kommentarer som att “boys will be boys” av chefer. Och den som insisterar att påtala allvaret riskerar utfrysning och mobbning.
Vissa går så långt att de liknar kulturen inom polisen vid en sektliknande tillvaro. Man ska “ha varandras rygg”. “Kårandan” får inte ta stryk genom att folk ifrågasätter kulturen. Och ska problem trots allt påtalas ska det ske internt och sen ska “locket läggas på” utåt. Lojalitet ses som något som ska riktas mot organisationen snarare än uppdraget.
Det konkreta resultatet av me too-uppropet “nödvärn” inom polisen, som författarna redovisar, är dystert, vilket emellertid knappast kan ses som förvånande. Vittnesmålen renderade i 214 polisanmälningar. Av dessa föranledde ungefär hälften att en förundersökning om brott inleddes. Inte ens en enda av dessa ledde dock till att åtal väcktes.
Me too-upproren under hösten 2017 visade att sexuella trakasserier och övergrepp varken är bundet till någon samhällsklass eller yrkesgrupp. Men särskilt alarmerande är det att kulturen och övergreppen är så utbredd inom polisen – myndigheten vars uppgift är att förvalta våldsmonopolet.
Den utmaning som svensk polis idag står inför med spirande gängkriminalitet är på många sätt historisk. Hur ska den klaras av på ett framgångsrikt sätt om de anställda upplever en så otrygg och giftig arbetsmiljö? Det tycks uppenbart att myndigheten saknar en duglig saneringsfunktion som kan sålla bort personer som förstör sina kollegors arbetsvardag, både rättsligt och kulturellt. Att komma tillrätta med det bör stå högt på agendan för alla som vill ha ett effektivare polisväsende.
