Författaren, debattören och liberalen Vilhelm Moberg lär ha sagt att Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den. I fredags gjorde den nytillträdde SSU-ordföranden Lisa Nåbo ett utspel på Expressens debattsida om att Socialdemokraterna bör gå samman med Sverigedemokraterna om att bland annat höja pensionerna och minska arbetskraftsinvandringen.
Socialdemokraterna har i två mandatperioder behållit makten genom att skrämmas med de förödande konsekvenserna ett borgerligt samarbete med Sverigedemokraterna skulle ha. Det har sagts att demokratin och fria medier skulle vara hotade, och det har inte sällan gjorts direkta paralleller till Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland på 30-talet. Stefan Löfven som statsminister eller tyskt 30-tal, har retoriken ungefär låtit.
Eftersom den strategin inte längre fungerar - tre av fyra av de forna allianspartierna kan nu tänka sig att ta aktivt stöd av partiet - är det nu naturligt att strategin omprövas.
För Socialdemokraterna har inte motståndet till att de borgerliga velat förhandla med Sverigedemokraterna varit ideologiskt så mycket som det varit maktpolitiskt. I själva verket finns det idag ett stort antal frågor där det råder samsyn mellan partierna, inte minst vad gäller det kompakta stödet för den svenska modellen med låg lönespridning och höga marginalskatter, en omfattande generell välfärdsstat samt det kompakta motståndet till liberala strukturreformer som skulle göra Sverige mer likt övriga Europa.
Och man kan ställa sig frågan huruvida det egentligen finns ett enda sakpolitiskt förslag som Sverigedemokraterna officiellt står bakom som det är helt otänktbart att även Socialdemokraterna skulle kunna ställa sig bakom givet att man får något tillbaka.
I längden vore det irrationellt av Socialdemokraterna att inte försöka kroka arm med Sverigedemokraterna. Enkel riksdagsmatematik ger i annat fall utgången att ett socialdemokratiskt regeringsinnehav inte vore möjligt inom överskådlig tid. Och för S är som bekant den politiska makten ett självändamål. Det är inte för intet som man är ett av den demokratiska världens mest framgångsrika politiska partier de senaste hundra åren.
För Sverigedemokraterna är utvecklingen naturligtvis efterlängtad och fruktbar. I framtida regeringsförhandlingar kommer det inte bara vara möjligt att stödja borgerliga regeringsinnehav, utan även socialdemokratiska vilket gör att partierna måste konkurrera om vilka som kan erbjuda SD mest och bäst politisk utdelning.
I en tid av ett internet som aldrig glömmer kommer det inte råda brist på socialdemokratiska företrädare som kommer få se sina uttalanden om det förkastliga i att samarbeta med Sverigedemokraterna åldras som mjölk. Och sedan fredagen och under helgen är det nog många socialdemokrater som behövt se delete-knappen gå varm på sociala medier för att undvika att uttalanden som kan komma att bli genanta kommer upp till ytan.
Jag kan förstås ha fel om allt det jag skriver i denna krönika. Det kanske visar sig att det snarare är denna text som kommer att åldras som mjölk. Kanske är det så att Socialdemokraterna faktiskt är genuint rädda för vad som händer om en regering är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd.
Kanske finns det inte på kartan att samarbeta med partiet, ens på sikt. De kovändningar Socialdemokraterna har gjort från den ena dagen till den andra genom åren vittnar dock knappast om en ideologisk grund som kan sägas vara solid - i frågor som inte rör den egna regeringsmakten förstås.