Nyligen beslutade sig nio av tio läkare samt sex sjuksköterskor på Palliativt centrum på Akademiska sjukhuset för att sluta (UNT 29/9). Det var ett drastiskt beslut men inte alls ovanligt inom sjukvården på senare år. Konfliktnivån är konstant skyhög och det finns gott om exempel på massuppsägningar i samtliga 21 regioner i landet. Besparingskrav, stress och dåliga löner är nyckelord som brukar följa med i rapporteringen.
Utan att veta exakt vad som hänt på Palliativt centrum kan man konstatera att det funnits ett mönster av dålig kommunikation under lång tid. Ledningen behandlar personalen som ”slit och släng” och uppskattar inte deras kompetens, enligt facket. Ledningen känner inte alls igen den bilden. En extern utredning av Falck Healthcare har pekat på problem men det har inte lett till några åtgärder.
En fråga: Skulle inte någon ha kunnat gå in i ett tidigt skede och pratat med alla berörda? Kunde problem ha identifierats och lösningar föreslagits innan det gått för långt? Det vet vi inte beträffande Palliativt centrum. Men frågan är allmänt ställd och berör alla organisationer och företag i Sverige. Det finns också en ”någon” som jag tänker på. Under i stort sett hela 1900-talet kallades hen oftast för personalchef.
De mystiska HR-avdelningarna har huvudsakligen andra uppgifter. Human resources, HR, har på 2000-talet tagit plats i ledningen för företag, organisationer och i offentlig förvaltning. De producerar strategiska dokument i en väldig fart. Tillsammans med funktioner som kommunikatörer och planerare är de huvudanledningen till att kostnaderna för administration ökat, trots att de administrativa uppgifterna i hög grad automatiserats.
Professionen, de som utför arbetet, drabbas dubbelt. Dels ska de sköta sin egen administration, dels ska de svara upp mot ständigt nya krav från ledningen. Medarbetarenkäter ska fyllas i med mål, metoder och uppföljningar av verksamheten. Om det finns ett budskap dränks det inte sällan i ett engelskt managementlingo. Vad har ni för key performance indicator (KPI) på ortopeden i september?
Att HR-funktionen är mystisk och vag till sin natur är inget omdöme från min eller någon uppgiven läkares sida. Det finns forskning som väl beskriver utvecklingen. ”Det som pågår i offentlig sektor är en elevering, en upphöjning, av administrativt arbete”, skrev Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger, experter på offentlig förvaltning (DN Debatt 5/2).
Om strategin att höja statusen för den nya yrkesgruppen ska lyckas måste alltså först de triviala uppgifterna tryckas ned i organisationen. Men det är också viktigt att kärnverksamhetens professionella, de anställda, inte riktigt vet vad strategerna pysslar med. ”För att det ska fungera måste både kunskaperna och arbetsuppgifterna vara vaga till sin natur”, säger Johan Alvehus, professor vid institutionen för tjänstevetenskap i Lund.
Ett mått på om strategin lyckats är lönen. Hur det gått kan var och en avgöra. Enligt sajten Jobnet har en HR-generalist/HR-partner en genomsnittslön på 47 500 kronor i månaden.
Ingenting är hugget i sten. En ny generation ledare kommer kanske inte att se det som höjden av modernitet att alla mellanchefer ägnar dagarna åt power point-presentationer fyllda av fräsiga rubriker. ”Det är en process som går att bromsa eller rent av backa”, konstaterade Alvehus och Kastberg Weichselberger.
Då är det kanske för sent för Palliativt centrum på Akademiska. Men miljoner yngre svenskar kan förhoppningsvis se fram emot att utföra sitt arbete utan att chefen för People & Content ber någon HR Business partner att lägga sig i.