“Jag vill inte stå på en scen och försöka låtsas vara någon jag inte är.” Så beskriver Elsa Törnqvist sina känslor kring att kamouflera sin autism i sin självbiografi “Jag vill bara bli erkänd som stat”. Boken, som kom ut förra hösten, handlar om hur det är att leva med autism som kvinna och den långa vägen fram till en diagnos.
Törnqvist fick sin diagnos vid 23 års ålder och hon är inte ensam. Kvinnor och flickor får generellt sina diagnoser senare än män och pojkar. Det är inte ovanligt att som kvinna få diagnosen i vuxen ålder medan män får diagnosen redan i dagisålder. Det får konsekvenser.
Autism är en medfödd neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) som påverkar en person sätt att vara, tänka och kommunicera. Autism är ett spektrumtillstånd vilket innebär att personer kan påverkas på olika sätt och till olika grader.
De senaste åren har allt fler personer fått en autismdiagnos i Sverige. Det innebär inte nödvändigtvis att autism blivit vanligare i befolkningen utan det kan även bero på faktorer som ökad acceptans och förståelse för diagnosen eller förändrade diagnoskriterier. Två saker som står klart är dock att fler män än kvinnor har diagnosen och att kvinnor generellt får diagnosen senare.
Det är inte ovanligt att kvinnor med odiagnoserad autism får problem med psykisk ohälsa som ångest, självskadebeteenden eller ätstörningar. Något som möjligtvis hade kunnat undvikas för vissa av dem om de fått en diagnos och ökad förståelse för sig själva tidigare, enligt psykologen och författaren Maria Bühler.
Känslan att inte förstå varför man fungerar som man gör och varför man fungerar annorlunda än vänner och familjemedlemmar förekommer såväl i Törnqvists bok som i berättelser från andra personer med autism. Detta leder ofta till känslor av otillräcklighet som i sin tur kan bidra till de psykiska besvär många tjejer och flickor med autism upplever. När köerna både till utredningar för NPF-diagnoser och till behandling av psykisk ohälsa är långa står många kvinnor och flickor helt utan stöd i sin situation.
Men vad beror allt detta på? Varför får fler pojkar en autismdiagnos än flickor?
De möjliga förklaringarna är många. Länge sågs autism helt enkelt som ett tillstånd som inte drabbade flickor. Denna bild har förändrats drastiskt det senaste århundradet men är trots det relevant att ha med sig. Vidare så verkar autism inte ta sig uttryck likadant hos flickor som hos pojkar. Flickor med autism tenderar att vara mer sociala än pojkar och lär sig ofta att agera på ett mer normativt sätt, detta gör att det är svårare att fånga upp dem med de vanliga diagnosverktygen.
Trots att bilden av autism som ett enbart manligt tillstånd till största del har förändrats tenderar diagnosen att ses på ett väldigt stereotypt sätt. Länge har personer med autism porträtterats nästan som superhjältar, de är genier men socialt undermåliga. Raymond Babbitt från filmen Rain Man är kanske det kändaste exemplet.
Denna bild är inte verkligheten för de flesta med autism. Den riskerar också att bidra till att kvinnor och flickor med autism ifrågasätts både av omvärlden och av sig själva då de inte lever upp till tanken om hur en autistisk person “ska vara”. Det tar dem ännu längre från en diagnos och det stöd de behöver.
I Sverige börjar de stora skillnaderna mellan flickor och pojkars diagnosåldrar att jämnas ut och kunskapen om autistiska flickor ökar. Det är väldigt bra. Att ge flickor rätt diagnos tidigare ger dem friheten att känna och förstå sig själva på samma villkor som sina manliga motparter.