Den kompletterande Pisa-rappport som offentliggjordes i går handlar om svenska 15-åringars förmåga att lösa problem. Sådant är svårare att mäta än de rena ämneskunskaper som mättes i den rapport som presenterades i december. Då handlade det om läsförståelse och om kunskaper i matematik och naturvetenskap. Nu handlar det om kreativitet, kritiskt tänkande och förmåga till uthålligt arbete.
1250 av de svenska elever som deltog i kunskapsprovet skulle också lösa vardagliga problem som inte hade någon direkt koppling till skolämnena. De svenska eleverna nådde 491 poäng mot ett genomsnitt på 500 – jämförbart med bland andra Danmark, Irland och Polen, men sämre än Finland och Kanada. Särskilt anmärkningsvärt är att de svenska eleverna klarade sig bättre när det gällde ”statiska” uppgifter, där all information var känd och sämre när det gällde interaktiva uppgifter där man själv måste bearbeta fakta för att lösa problemet.
Allra bäst placerade sig eleverna ett antal östasiatiska länder som Sydkorea, Japan och Singapore. Det är samma länder som placerade sig i topp när det gällde ämneskunskaperna.
Just detta är intressant. Det finns en föreställning som under många år hemsökt svensk skoldebatt, nämligen att kreativitet och faktakunskaper skulle stå i någon sorts motsatsställning till varandra. I en mildare variant har det hetat att bristande faktakunskaper inte gör så mycket eftersom svenska elever antas vara så mycket mer kritiska och kreativa än andra.
Det kanske finns skolsystem där all kraft läggs på drill av exakta detaljkunskaper och där varje försök till självständigt tänkande döms ut. Men det normala är nog att goda faktakunskaper i stället blir ett stöd för kreativiteten. Det går naturligtvis inte att ställa kritiska och relevanta frågor om man inte vet vad man ska fråga om eller inte har kunskaper nog för att ana vari svagheterna i ett visst påstående kan ligga.
Om någon hade hoppats att resultaten i denna kompletterande Pisa-mätning skulle kunna väga upp resultat i den förra mätningen, så har förhoppningarna inte infriats. De två mätningarna måste ses som en helhet. Den svenska skolan har problem i form av sämre ämneskunskaper som i sin tur till sämre förmåga att lösa problem.
Ingen kan gärna påstå att skolminister Jan Björklund har fel när han påpekar att Pisa-studien gjordes 2012, med den sista årgången elever som gått i en skola utan tidiga nationella prov, utan betyg före åttan och med mindre lärarledd undervisning. Att skylla resultaten på de åtgärder i motsatt riktning som regeringen därefter har genomfört är ohållbart. Numera tycks stor enighet råda om att just sådana åtgärder – riktig lärarledd undervisning i stället för ”enskilt arbete”, tidiga stödinsatser och fokus på kunskaper – är det som behövs. Så har det inte alltid varit.