Publicerad: 2010-03-04 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-19 08:03
Det är viktiga och relevanta frågor som Jenny Jewert reser i sin kolumn i onsdagens DN. Även om hon förstås generaliserar. Men det är okej. För det finns mönster. Könsmaktsordning och förtryckande strukturer existerar i allra högsta grad, även om de tar sig olika uttryck. Det är absolut inget som liberala feminister förnekar - vilket Jenny Jewert har fått för sig. Att sedan tycka att individen också har ett eget ansvar står alls inte i motsats till att erkänna samhällsstrukturer! Sann feminism utgår från en individsyn, där varje individ måste få utvecklas utifrån sina egna unika förutsättningar och inte efter stereotypa förväntningar på ett kön. Jenny Jewert irriterar sig på polariseringen mellan "röd" och "blå" feminism. Det är lätt att hålla med henne i dessa invändningar.
Maria Svelands problematiserade i sin bok Bitterfittan möjligheten att någonsin kunna leva jämställt med den man älskar. Det är en bra utgångspunkt för en debatt. Men så länge vi bara skyller på "strukturerna" kommer vi inte så långt. Det är alla individer tillsammans som över tid bildar det svårgreppade fenomenet "strukturer". Kampen måste därför också utkämpas konkret och handgripligen av var och en. Män såväl som kvinnor!
Men här läggs åter tungt ansvar på kvinnorna. Jenny Jewert sänder ett tack till tidigare kvinnogenerationer för politiska framsteg, men skriver samtidigt att "vi lever med era söner, som ofta har en lysande förmåga att ignorera döende pelargoner, golvets palett av matrester och toma toapappershållare". Det tycks vara just kvinnors ansvar att "uppfostra sönerna". Men barn gör ju inte som man säger. De gör som man gör. Pojkar som ser pappa laga mat, städa, tvätta och pyssla om både barn och pelargoner kommer att göra likadant. Mammas tjat om att plocka in disken räcker inte långt.
Jewert skriver att nästa generation kvinnor måste "befrias" från att axla rollen som projektledare för familjelivet. Då kommer männen också att "befrias" från sina "svårälskade bitterfittor". Dessa passivum! Vem ska egentligen befria vem? Kvinnor måste faktiskt inte roffa åt sig ansvaret för allt och alla och vända ut och in på sig själv för att omgivningen ska fungera. Säg nej! Lämna över! Släpp taget! Och sätt ribban. Kvinnan måste själv befria bitterfittan!
Maria Ripenberg
ledarskribent