Publicerad: 2009-12-02 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-30 09:03
Det lär knappast ha varit klackarna i taket på regeringskansliet i går. För även om regeringen och statsministern satte hela sin prestige på spel för att trumma igenom FRA-lagen, som trädde i kraft under gårdagen, och till slut fick riksdagens godkännande, var det knappast någon seger.
Ända sedan regeringen bestämde sig för att göra allvar av de gamla socialdemokratiska planerna på att tillåta signalspaning i kabel har det mesta gått fel. Oppositionen har protesterat högljutt, borgerliga väljare har inte känt igen sina egna partier och Alliansen har drabbats hårt av inre strider. Bara de som anar spioner i varje buske - och mobiltelefon! - har varit nöjda.
Men spionnördarna och konspirationsteoretikerna är få. Och deras skruvade världsbild kan knappast vara vägledande för en regering som vill ta den personliga integriteten på allvar. Nu blev inte den slutgiltiga lagen på långa vägar lika integritetskränkande som den kunde ha blivit. En rad ändringsförslag infördes i sista stund, men det betyder inte att riksdagen fattade bästa möjliga beslut.
Till att börja med så har många av remissinstanserna riktat kritik mot de senkomna ändringarna. Tillkomna som de var i all hast är de fulla av luckor och tveksamheter. Dessutom verkar det som om ett av undantagen inte alls kommer att bli av. Ett av tilläggen var att endast regeringen, regeringskansliet och Försvarsmakten skulle få beställa material av FRA. Det skulle inte längre vara möjligt för till exempel Säpo att ta emot information från FRA.
Men på en direkt fråga svarar nu justitiedepartementet att uppgifter visst kan vidarebefordras till Säkerhetspolisen, så länge de kan anses ha betydelse för terrorismbekämpning.
Så finns där förstås ytterligare en snurr: oppositionens löfte att riva upp lagen vid ett maktskifte. Trots att Socialdemokraterna delar regeringens syn om att både signalspaning behövs och att Sverige har ett legitimt underrättelsebehov. Trots att hela idén om en ny lag var ett socialdemokratiskt initiativ.
Allt detta hade dock gått att undvika, om Fredrik Reinfeldt bara hade vågat sätta prestigen åt sidan. En bred parlamentarisk utredning om landets underrättelsebehov hade kunnat lösa regeringens problem, blidkat Socialdemokraterna och gynnat både underrättelsetjänsten och den personliga integriteten. Men så blev det inte. Det är kanske ledsammast av allt.
Av: Karl Rydå Ledarskribent