Publicerad: 2009-10-06 12:09, senaste uppdaterad: 2010-03-24 15:03
Stoppa utvisningen av apatiska flyktingbarn! Uppropet kommer denna gång från ett antal författare och akademiledamöter i kölvattnet av Gellert Tamas reportagebok De apatiska. Gissningsvis kommer det att följas av samma tystnad som motsvarande krav har gjort under de tre senaste åren, från barnrättsorganisationer, politiska partier och åtskilliga debattörer.
Socialdemokraternas och Moderaternas låsning vid att de apatiska barnen nog inte är sjuka, och inte bör få amnesti i Sverige (riksdagsbeslut 2006) har legat som en våt filt över hela hanteringen av flyktingbarnen. Att Tobias Billström (M) för tre år sedan tog över Barbro Holmbergs (S) ministerpost betydde intet. Den ryktesspridande barnpsykologen Marie Hessle fanns kvar som samordnare och apatin var ingen sjukdom så länge inte motsatsen bevisades.
Under tiden fortsätter Sverige att avvisa svårt sjuka barn. Migrationsverket har just nu kännedom om ett 20-tal fall med apatiska barn i landet, ytterligare ett antal är på väg mot det tillståndet.
Socialstyrelsen är den myndighet som skulle kunna slå fast vad som är uppenbart för alla som tagit del av berättelserna, senast i Gellert Tamas bok. Att barnen är sjuka! Och att vårt sätt att behandla dem och deras familjer är inhumant.
Men i sin utredning från 2005, som reviderats för en månad sedan, går Socialstyrelsen på samma linje som Hessle/Holmberg och spär på misstankarna mot barnen och familjerna som simulanter. Myndigheten drar till och med paralleller till utbrändhet, fibromyalgi och elöverkänslighet men fastnar till slut för två förklaringsmodeller: den politiska och familjemodellen.
Enligt den politiska modellen bestäms sjukdomen av politiska villkor: utvisningsbeslut=sjuk, uppehållstillstånd=frisk. Med fri invandring finns ingen sjukdom.
I familjemodellen görs barnet till martyr. Ett riktigt sjukt barn kan bli det avgörande argumentet för om familjen får stanna eller inte.
Visst kan det var svårt att belägga psykiska symtom rent medicinskt. Men det uppenbara här, som inte slagit migrationsministrarna, är att här borde omvänd bevisföring användas. Så länge det inte finns annat än ryktesspridning och vandringssägner till stöd för att de apatiska barnen inte är sjuka, ska de betraktas som sjuka.
Varje nytt fall av brutala övergrepp mot avvisade barn är en svår belastning för den sittande regeringen, svårare än den prestigeförlust som en nyprövning skulle innebära. Som lydelsen i uppropet: Ge de apatiska flyktingbarnen och deras familjer en fristad i Sverige.