Publicerad: 2007-09-11 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 17:02
Plötsligt kändes det annorlunda att gå på Moderna museet. Det brukade vara rätt stillsamt och glest med folk. I alla fall en vardag. Men denna februarionsdag var jag omgiven av dagisbarn, tonåringar och äldre personer i en tidigare icke skådad blandning.
Vakten följde på helspänn en flicka i tvåårsåldern, när hon ville springa fram och känna ordentligt på Claes Oldenburgs knallgula Geometriska mus. En punktjej blev stående storskrattande vid Robert Rauschenbergs bildäcksförsedda get Monogram. En kvinna, som jag uppfattade som en av Stockholms hemlösa, värmde sig eftertänksamt bland konstverken. Och ett hörn av matsalen Kantin Moneo hade förvandlats till något som såg ut som öppna förskolan.
Det var helt underbart. Inte bara för att här var liv och rörelse, utan för att konsten blev detta gemensamma för så många olika människor. Konst förenar. Museet var en lustfylld och överbryggande samlingspunkt för fler än de redan "frälsta".
Det slog mig då, den gången, att det nyligen hade blivit gratis inträde på de stora museernas permanenta utställningar. Museerna var alltså inget som pensionären, den ensamstående föräldern eller studenten kanske måste prioritera bort.
Regeringen var efter maktskiftet tyvärr mycket snabb med att återinföra inträdesavgifterna. Det var en riktigt museal reform. Det är desto mer glädjande att ett av regeringspartierna, folkpartiet, nu vill att museerna ska bli avgiftsfria igen. Alla museer som lockar en så bred publik som möjligt är moderna museer.
Maria RipenbergLedarskribent