Publicerad: 2011-01-21 00:00
Familjen Sahindals tragedi i januari 2002 har blivit symbolen för ett dittills nästan okänt problem. Det var efter Sahindalmordet som diskussionen om hedersvåldet inleddes på allvar i Sverige.
Det finns de som gjort det till sitt ständiga argument att sexuellt förtryck och kvinnomisshandel alltid existerat i Sverige. Det är naturligtvis sant.
Sant är också att patriarkatets grundläggande strukturer löper över alla kulturgränser, och att könsmaktsordningens rötter är desamma här som där — som Gudrun Schyman en gång påpekade i sitt mycket missförstådda ”talibantal”. Men att två träd växer i samma jord gör inte frukterna lika.
Grunden för missförståndet är att man, eller medierna åtminstone, ständigt fokuserar på hedersproblematikens spektakulära slutpunkt, våldet. Av det drar många slutsatsen att skillnaden är oväsentlig — en knytnäve är alltid en knytnäve.
Men hedersvåldets rot är vardagen som föregick det. Det handlar om tjejer som inte får vistas på stan utan manligt förkläde, om arrangerade äktenskap och om bröder satta att spionera på sina systrar. Det är en miljö ur vilken våldet kan växa — till och med, som för Fadime Sahindals far, till sist framstå som en nödvändighet. Om man inte lyckas se den specifika kulturella och sociala kontext som skapar ett hedersmord, för att man föredragit att fokusera på de banala gemensamma omständigheter som inte får en far att skjuta sin dotter i huvudet, finns inget hopp om att hindra det.
Samtidigt får den insikten inte slå över i en exotisering av andras våld. Det gör detta till en svår diskussion, som ibland tycks skapa lika många problem som den löser.
Det är känsligt för personer som redan står under press från omgivningen att ställa upp på kritik mot den egna gruppen, även om de — som de flesta — avskyr avarterna och våldet.
Det är minst lika känsligt för det svenska majoritetssamhället att klampa in med stödåtgärder och strafflagar i ett sammanhang som man i själva verket förstått mycket lite av. Och allt som skiljer ut en invandrargrupp, eller kan användas för att svartmåla en annan kultur, är förstås manna för den svenska rasismen.
Ändå måste den diskussionen föras. Då är det bättre att den förs av alla som tycker den är förtvivlat svår, än att vi lämnar den åt dem för vilka allt är enkelt.